MUSIK
Cornelis Vreeswijk
Dekadansbandet
Biografbaren, Eskilstuna.
Och det vare sig det var från ovan eller nedan han följde Dekadansbandets hyllning till hans liv, leverne och låtar.
Det var andra vändan trion Niklas Hillman, Martin Samnell och Olle Lundberg drog full källare med sina tolkningar av Cornelis Vreeswijk visskatt - musik som följt dem sedan de åkte barnvagn och som de som vuxna studenter på Musikaliska akademin bestämde sig för att sätta tänderna i.
Ett lyckosamt bett visar det sig. Alla tre briljerar på diverse instrument inklusive ett mycket manuellt munspel. Eskilstunabon Niklas Hillmans röst och framtoning har starka drag av den holländare som inte kunde ett ord svenska när han flyttade hit tolv år gammal - men bara några år senare ringade in det svenska kynnet i några lediga strofer på det nya språket. Respektlöst och till egen musik. På ett sätt som få infödda överträffat vare sig förr eller senare. Utan att ha bett om det blev han snudd på nationaltrubadur.
På kvällens första halva finns inget att klaga, men efteråt står det klart att inledningen är en västanfläkt jämfört med resten. Ångan ökar, trycket stiger och när slagverkaren Mattias Eriksson kliver fram bakom draperiet och får sällskap även av Patrik Kolars virtuosa framfart på pianot i " Ångbåtsblues" och "Hajar'u de då Jack?" ökar draget till full storm. Publiken får svårt att hålla sig i schack och lyckas övertala de dekadenta till mer än ett extranummer. Lär inte vara sista gången Cornelis hyllas i stan.