Klassresenär i kamp med fiktionen

Titeln på Johannes Anyurus nya roman kommer från ett område i Bryssel som både är en självständig kommun och en del av Bryssels innerstad. Verklighetens Ixelles rymmer såväl välstånd som fattigdom. I den ena delen finns diplomatkvarter, lyxiga butiker, museer och villor i renaste jugendstil. Den andra består av invandrardominerade kvarter med låga inkomster och låg bostadsstandard. Romanens huvudperson Ruths liv utspelar sig i den välbeställda delen; tillsammans med sonen Em bor hon i en villa med havsutsikt och arbetar på något som går under namnet agentur. Dess konfidentiella uppdrag går i själva verket ut på att förse högt uppsatta offentliga personer med fiktiva berättelser och med påhittade debattörer, alltså med röster som kan vända opinionen i den riktning som agenturens kunder önskar.

Det är som en lovande ung poet som Ruth har värvats till arbetet på agenturen från den fattiga och brottstyngda förorten till Antwerpen där hon växte upp med en afrikansk mor och en belgisk far. I berättelsen är förortens postnummer "tjugosjuttio" kodnamnet för sociala problem och trasiga familjer med våldsamma fäder, för rasism mellan olika etniska grupper, knark, gängbrottslighet och interna dödliga uppgörelser. Men där finns också en lokal gemenskap som blir tydlig i protesterna mot myndigheternas rivningsbeslut, och så kvarterets bibliotek där områdets ungdomar kan pröva sina vingar i skrivkurser.

Johannes Anyuru debuterade med diktsamlingen "Det är bara gudarna som är nya" (2003). Sedan dess har han gett ur flera prisade diktböcker och romaner. Senast gav han ut den Augustprisade romanen "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar".

Foto: Claudio Bresciani / TT

Med sina diskreta märkeskläder och högteknologiska prylar tycks Ruth vilja markera sitt avstånd till tjugosjuttio. Men de ofrivilliga banden finns kvar, inte minst på grund av hennes sorg efter ungdomskärleken och Ems far Mio. Historien om Mios liv och död vill hon till varje pris hålla hemlig för sonen. Men är Mio verkligen död? I en mystisk inspelning som Ruth kommer över påstås han leva och befinna sig på en plats som kallas "avdelningen för ingenting".

"Ixelles" är en mästerlig roman med många olika skikt som gradvis öppnar sig för läsaren. Den har redan omtalats som en hyllning till bibliotekens roll och läsningens magi, och den är det också, men knappast i första hand. Här finns gott om andliga metaforer och subtila symboliska bilder, samt partier som liksom lösgör sig från berättelsen och påminner om att livet består av ögonblick. Ett tema som skymtar är längtan bort, lite som i Johannes Anyurus "Skulle jag dö under andra himlar" från 2010. Men det finns också teman som rör vårt eget här och nu: berättelsernas makt att påverka vår världsbild, och omvänt faran med illusionen att alla våra beslut är förhandsprogrammerade av ett osynligt "system".

Johannes Anyuru låter handlingen ständigt och lite diffust glida i rum och tid, vilket tvingar läsaren till maximal uppmärksamhet. Postnumret i Antwerpen finns i verkligheten, men den miljö som tecknas är helt fiktiv. Det är som om författaren vill ge läsaren en rent fysisk distans till våra egna utsatta områden. Frågan är bara varför Anyuru, som brukar hävda att politiker och debattörer projicerar egna föreställningar på förorten, själv fyller romanens förort med exakt de bilder som känns igen från nyheterna och mediedebatten. Den osentimentala, kanske till och med kyligt registrerande berättarrösten är icke desto mindre romanens styrka. Att Anyurus romanpersoner inte tigger om läsarens sympati, utan bara är, är kanske precis det som gör "Ixelles" till en så pass stark och nyanserad berättelse.