Kent har aldrig varit bättre än så här

Hur storvulet det än låter och hur mycket Kent än tar tillbaka alltihopa lite längre fram i sången så är det ändå så det är: Kent ÄR för alltid hur mycket de än packar ihop och lägger ned. Och bättre än under sin avskedskonsert har de aldrig någonsin tidigare varit.

Det handlar inte bara om det perfekta ljudet, scenfondens mäktiga videovägg, ljusspelet över publiken och låttexterna de flesta kan utantill vid det här laget.

Nej, det är något mer, något de inte visat upp förut, en avslappnad attityd som väl förmodligen kommer ur att nu är spelet över, det finns inget mer att bevisa. De är störst och nu får det vara bra.

Bara en sån sak som att Jocke Berg, den gamla posören, vanligtvis spänd som en fiolsträng, talar ironiskt om sin frilla, berättar om tiderna på S:t Eskils gymnasium, extraknäcket på Tunagården och plötsligt utbrister i veritabla kärleksförklaringar till sina bandmedlemmar:

”Dom gav mig ett liv och för det är jag dom evigt tacksam”.

Man tror knappt sina öron och det är nu Eskilstunavärken sätter in så det ljungar i bröstet.

Kanske är den särskilt svår eftersom vi befinner oss i Linköping där Winnerbäck just kommit ”hem” och firats veckan lång på stadens gator och torg. Såret är inte läkt än och lär väl gå upp gång på gång nu i höst när Kentturnén rullar Norden runt och det sjungs om ”Västerleden”, ”Äppelstigen” och ”Nyfors” från en massa scener – men inte från någon dito i Eskilstuna. Vi kommer aldrig över det!

Men nog hulkat nu.

Avskedskonserten kan inte sammanfattas som annat än en maffig totalupplevelse där särskilt bakgrundsvideorna lägger helt ny dimensioner till Kents låtar. ”Tillbaka till samtidens” vita pålle klonar sig till en hel flock och de vita tigrarna rullar runt i snön så man nästan vill sträcka fram handen för att gulla med vidundren. Snyggt gjort.

Helt överkörd och liksom dränkt i Kentkärlek tumlar man ut i septembernatten och längtar redan efter sin födelsedagspresent: Stockholm den 16 december.