Skalden Diktonius skrev i sin dikt Orkester: "En ensam fagott kraxar: kråka med näsblod!" Ibland har fagotten dessutom kallats för orkesterns stuprör på grund av sitt utseende. Är det då ett soloinstrument? Ja, i allra högsta grad ett mycket spännande soloinstrument.
Publiken kunde låta sig förnöjas av en högst briljant, underhållande och kräset skriven rolig musik denna lördagsafton på Gripsholm, som kvällens suveräna trio presenterade, mest fransk musik.
En vänligt vacker och formfast trio av Beethoven blev till en intrada, följt av Poulencs oboesonat: elegiskt sval musik, men även klangfagert spräcklig med skurrila burleskerier, elegant och makalöst fint tolkad av oboeist och pianist.
Saint-Saens fagottsonat – sonor och vacker musik, sublimt spelad, en lekfullt underhållande musik,tekniskt viril med föredömligt korta satser. Dock en pratglad musik, med föga djupsinne. En tillfällighetsmusik?
Francaix trio med sin grällt beskäftiga gåpåaranda, tekniskt oerhört virtuos, gnistrade av en rytmisk kubism som gav bilden av en häftig stumfilmsmusik, makalöst humoristiskt tolkad av konsertens trio.
En tidig pianoballad av Brahms speglade det nordtyska allvar Brahms ofta visade upp, en mörkdyster musik, ett föga spelat stycke som knappats tillhörde konsertens succénummer denna afton, om än subtilt tolkat.
Finalens Poulenctrio med sin underhållande briljanta stil, respektlösa tirader och hejdlösa musikakrobatiska fyrverkerikulminationer tillhör den roligaste 1900-talsmusiken den franska tonkonsten begåvat oss med!
Konserttrion imponerade djupt med ett spel som tillhör den högsta internationella nivån!