Svängig maskerad eller seriös supergrupp i Skottvång?

Konsert

Dina ögon

Skottvångs gruva, Gnesta

Längd: 1 tim, 10 min

Antal låtar: 14

Jag tänker tanken redan innan jag ser bandet Dina ögon i Skottvång under onsdagskvällen: Låter det inte lite som ett dansband? Namnet alltså. Sen läser jag på om dem. Kommer på bättre tankar. Sen går jag och ser dem. Tänker: är det humor ... eller allvar?

Dina ögon är en sammansatt grupp, alla medlemmarna har varit engagerade i andra konstellationer eller solokarriärer tidigare. Supergrupp, brukar man säga, men då krävs väl att medlemmarna är kända? Nåväl, sångerskan och frontkvinnan Anna Ahnlund är uppväxt i Björnlunda, en lagom lång cykeltur från Skottvångs gruva, och hon gillar Joni Mitchell. Det behöver man inte vara särskilt observant eller musikaliskt medveten för att se. 

Hon bär en lång vid särk som ser ut att vara hämtad direkt från Isle of Wight-festivalen 1970 och sjungandet förefaller direkt sprunget ur samma musikaliska källflöde. Mitchell igen, således. Långa vågiga vokaler som svänger upp och ner när hon inte ägnar sig åt att tralla fram nonsenstexter av psykadeliskt snitt. Det vill säga enligt receptet, upprepa tre ord så många gånger att de blir intressanta på något sätt.

Men det här är ett band där var och en hanterar sina instrument med rakbladsvass precision. Jazztrummisen Christopher Cantillo håller takten igång och förefaller nästan överkvalificerad för jobbet, Daniel Ögrens gitarrspel osar av funk och den vikarierande basisten Felisia Westberg (på sitt första gigg med bandet) får sin drivande bas att mullra och svänga så hela publiken rör sig till takten.

Bäst funkar det vid låtar som "Undantag", där Ahnlunds hippieaktiga utspel korsas med bossanova och sången närmar sig ett tungomålstalande väckelsemöte, den funksouliga "Ficktjuven" där atonal pratsång kompas av en hårt vevande bas och det första extranumret "Sol" där det psykadeliska popsvänget övergår i ett långdraget jammande crescendo.

Det här är roligt att se på och till sist vet man inte om det är kul för att bandet spelar över i sina roller eller för att det bara är bra musik. Den minst sagt dressdown-aktiga klädkoden gör sitt till också. Från trummisens tennisshorts till basistens avslappnade rosa gympabrallor. Det är riktigt lekfullt och energiskt och ja, faktiskt så är det mycket humor i den här showen. Och det är ju inte så illa för ett band med bara ett år på nacken.