Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
<p>När Svante Thuresson sjunger sånger och läser texter av Beppe Wolgers gläntar han på dörren till den där guldglittrande världen vi fick besöka i filmen om Monica Z. Då när Beppe, Hasse & Tage, Povel eller Cornelis kunde dyka upp när som helst.</p><p>Med stort hjärta och stor gestalt har Beppe Wolgers skarvat, lagat och lappat människor som saknat en närvarande och modig, om än lite slarvig, fadersfigur. Han är Pippis pappa Efraim, björnen Baloo i Djungelboken och Lille John i Robin Hood. Han har skrivit Dunderklumpen och varit oförglömlig tillsammans med ett gäng knasiga dockor i Beppes godnattstund.</p><p>En av dockorna, Busan, kallar honom för jättebabyn med knasluvan och denna dråpliga självdistans är tongivande i Wolgers konstnärsskap.</p><p>När Svante Thuresson gestaltar Wolgers genom att sjunga hans texter och läsa ur "Mina memoarer del 3" (del 2 kom ut 13 år efter del 3 och del 1 gavs aldrig ut överhuvudtaget) är det ur en vän och kollegas perspektiv.</p><p>Boken kom ut 1972 och vi börjar läsa år 1945, när Wolgers mitt under brinnande världskrig är på väg till en musikaffär för att lura till sig att få sin gitarr stämd. Wolgers saknar absolut inte rytm, men väl gehör och ännu har ingen genomskådat bluffen, inte ens han själv, då hans gitarrlärare Sten Carlberg var vänlig nog att undanhålla detta för sin livsglada elev.</p><p>Thuresson, som blir 80 år nästa år, sjunger med karaktäristisk och omfångsrik – både basregistret, det dröjande vibratot och de höga, långa falsettonerna, som han nog mest sjunger bara för att han kan, känns trygga och med envisa pekfingrar startar och stannar han Claes Cronas väloljade jazzmaskineri.</p><p>Anekdoterna ger fina sammanhang och ingångar till låtarna. Det är fantastiskt att höra hur Wolgers efter oändligt många dagar till sjöss anländer till New York och genast åker högst upp i Empire State Building, lycko-yr av jazzmusiken, Billie Holiday och hamburgarna.</p><p>Det är hjärtskärande att höra hur tjockhet och stamning varit gemensamhetens fiender, och att mobbningen Wolgers upplevde som barn rotade in en skam och ett utanförskap som inte lättade förrän Povel Ramel under en middag döpte om fågeln kakadua till kadua, så att någon som stammar kan säga ka-kadua och äntligen få säga rätt.</p><p>"Humor fick mig att släppa på skammen. Leendet är en stor läkare".</p><p>Det finns i Wolgers texter en skarp kritik mot vuxenvärlden som han upplevde som hånfull. De vuxna gjöt lögner i vårt liv där det bara fanns sanning./ Ingen hade som vi med läpparna fångat den dalande snön.</p><p>Mest nerv ikväll har också den av Thuresson dröjande pratsjungna "Det gåtfulla folket".</p><p></p>
