Serien som har varit en del av våra liv sedan 2005, är upplagd som en talkshow och i varje avsnitt dyker ett gäng återkommande karaktärer upp i studion hos programledare Bengt Strömbro, som agerar i sitt eget namn.
Nu har "Mammas nya kille" transformerats för scenen, med premiär på torsdagskvällen på hippa Södra teatern på Mosebacke i Stockholm. För att vara en omtalad premiär är det en sansad tillställning. Kändisparad och fotoblixtar hör inte hemma i detta sammanhang. Här är det i stället MNK:s hardcorefans som samlats för att äntligen få möta sina favoriter öga mot öga.
Figurerna i "Mammas nya killes" universum är antingen storskrävlare som stjäl allt syre när de ger luft åt sina livslögner eller svårt kuvade människor som suger in publiken i sina inre svarta hål. Mötet mellan dem och den korrekte och påtagligt normale Bengt Strömbro har många gånger gett upphov till stor komik av det mer tragiska slaget.
Men då har det varit radio. Så det är med viss bävan jag slår mig ner i den röda sammetsstolen och gör mig redo för att se Thunder (Mattias Fransson), hårdrocksälskande dalmas som lider av megalomani och superhjältekomplex, Katla (Olof Wretling), pretentiös nycirkusartist, Lacken (Mattias Fransson), arbetssökande loser med en svår uppväxt, folklivsfanatikern Job Andersson (Sven Björklund) och den egocentriske författaren Konstantin (Olof Wretling).
Några av figurerna, som Lacken och Katla, har jag sett gestaltas förut i någon av teatergruppen Klungans föreställningar, så jag vet att de fungerar utmärkt på scen. Men hur ska Thunder och Konstantin se ut och röra sig? Och hur de ska interagera med Bengt?
Föreställningen har fått namnet "Kunskapslyftet", och ett klassrum, med magister Bengt Strömbro i katedern, är en ram för showen. Scenografin med kateder och skolaffischer som dras en och en, fungerar rent visuellt, men skolupplägget känns aningen krystat.
Sketcherna håller inte högre nivå än de bästa radiosketcherna och det är inte självklart att alla figurer mår bra av att hamna på scenen. Kicki Tapper (Sofia Wretling) som rastvärd är en, Job Andersson (hur mycket jag än älskar hans näverdräkt) är en annan. Den karaktär som är kvällens stora behållning är Thunder, som kommer ut ur klassrummet med någon sorts upprättelse. Kanske ljuger han inte lika mycket som vi tror?
Det som är slående är hur Olof Wretling äger scenen - oavsett vilken figur han gör - och hur Mattias Fransson använder sin kropp som en dansare i världsklass. Men som helhet är "Kunskapslyftet" ojämn. Visst är det galet roligt, men kanske mest för de redan invigda MNK-fansen.