Magnus Betnér och Soran Ismail skulle kunna vara en rätt osannolik duo. Medan Magnus Betnér låter skämt efter skämt smattra över publiken som knappt hinner hämta andan mellan gapflabben, kör Soran Ismail en eftertänksam och lågintensiv rutin, som nästan hinner bli långrandig och småtråkig innan han klipper till med sina poänger.
Men båda har en tydlig mission med sin humor, som handlar om mer än att locka till skratt. De vill sprida budskapet om ett öppet, demokratiskt samhälle och den goda politiska korrektheten. Och det allra bästa är att de gör det utan präktig självgodhet, och visar att ett öppet samhälle är ett roligt samhälle.
Magnus Betnér inleder föreställningen. Hans yttre är sig inte riktigt likt, han han skaffat både hår och skägg sedan sist. Men han är fortfarande förbannad, framför allt på alla som är förbannade på honom: rasister och lättkränkta, som låter sin ilska flöda över honom i sociala medier.
Men snart står det klart att hans pk-tillvaro är stadd i förvandling. Magnus Betnér kanske inte ens längre är pk? Eller i alla fall en dålig pk. Det har nämligen dykt upp en ny, ängslig pk-generation, som Magnus Betnér kallar tygpåsekillar. En sådan har läst genusteori och kan inte ens skicka en kram på till någon i sociala medier av rädsla för att vara påträngande om mottagaren - hen - inte vill ha en kram.
Nu ska det vara styrkekramar, men det måste vara en frivillig styrkekram, säger Magnus Betnér och växlar över till att häckla artisten Adele. Genom att analysera hennes texter finner tydliga bevis för att hon är en sinnessjuk stalker. Det är sjukt kul. På något sätt lyckas han sedan beskriva vår tid genom att rabbla upp officiella temadagar och raljera över såväl kungen, ryska turister, regeringens agerande i utrikesfrågor och hur korkat det är med passkontroller vid gränsen i Öresund.
Efter en paus och en mellanakt där båda är på scenen är det Soran Ismails tur. Hela hans show handlar om generationer.
I korthet går det ut på att 40-och 50-talisterna var stränga (men raka och tydliga) mot sina barn, 60- och 70-talisterna. Dessa ville i sin tur inte vara som sina föräldrar och fostrade i all välmening upp sina barn, 80- och 90-talisterna i tron att de som individer är viktigare än alla andra.
Som 60-talist och mor till två 90-talistbarn, är det lätt att skratta åt sig sig själv och sina barn och deras kompisar när Soran Ismail (som själv är född i slutet av 1980-talet) demonstrerar hur självklart en 80-och 90-talist sätter sig själv i fokus, och hur deras föräldrar bejakar deras självbild. Även om den säger att personen i fråga är född inom fel art och i själva verket är en katt.
Men det finns gott om allvar också i Soran Ismails humor, som tar upp svidande ämnen som fanatiska IS-anhängare och terrosrism och rasism på en vanlig svensk buss. Sådant som är en verklig skam för Sverige.