En gång i tiden var han med när jazzklubben JazzON bildades. Nu när den snart ska läggas ned om en drygt halvår var det inte mer än rätt att han fick komma tillbaka med sin sextett och visa att han är still going, både strong och lika småmysigt rolig att lyssna till när han presenterar låtar eller drar en garanterat hopljugen jazzhistoria. Som den om kornettisten som satte en sordin i klockstycket och spelade en ton så att sordinen for genom en glasruta och dödade en åsna!
Han är nu 72 år, påstod han i går i alla fall, och började spela med Lars Odenhall redan 1956. Två ynglingar alltså som varnades av oroliga föräldrar för den hemska bebopjazzen och alla halvtonerna.
En sådan godbit hade de sparat till sist på kvällen: Tad Damerons mycket trixiga Hot House.
- Men vi klarar nog den här låten än. Och det gjorde de förstås, inte allt och inte perfekt samtidigt. Men så rutinerat tajt ändå att det inte spelade någon riktigt roll.
Där någonstans fanns kvällens signum. Att de spelade så musikaliskt helrätt.
De hyllade förstås Charlie Parker med Yardbird Suite och Anthropology. Och som vanligt kom jag inte ihåg vilka låtar som de bygger på utan att man spelar deras melodier. Fast jag är bergsäker på att jag hörde ”Jag har bott vid en landsväg” och sedan ”I can't give you anything but love” mitt i.
Jag saknade en riktig ballad som Willow Weep For Me eller Chelsea Bridge på tenorsaxofon. Men altsaxofonen sjöng också skönt när Nisse Sandström lämnade balladen åt When Sunny gets Blue till sin kompis. Men han kunde inte låta bli att komma med i avslutningen och spela understämma till. Härligt!
Kompet var på ett självklart sätt alldeles helrätt, stabilt och tydligt från basen och ofta rätt diskret från trummorna. Men de gjorde musik.
Leo Lindberg vid flygeln är bara yngling med dessa farbröder men kan redan allt. Hans solo som började med drillar i diskanten var otroligt bra musik. Och brasilianska dim-ackord till bossanovan Meditation är barnlek för honom. Hatten av ett geni, kan upprepas som kommentar.
Gruppens wild card var Conny Söderlund som först hade alldeles för mycket volym och attack i både gitarrspel och sång. Men rökaren på slutet av After You've Gone satt skönt som slutkläm.