Therese Bohman försvarar kulturmannen

En ung kvinna gör raketkarriär på ett ansett förlag i huvudstaden som skyddsling till en pensionsfärdig demonförläggare som lever på lånad tid tack vare gamla meriter och bokserien Andromeda – där den finaste och bästa litteraturen ges ut. Tillsammans bildar de en litteraturens sista bastion i en ytlig samtid där kändisars självbiografier och bästsäljande fackböcker om gräs trumfar den stora litteraturen.

Det är den omisskännliga upptakten till en destruktiv romans med en kulturman som tar vad han vill ha och som äger makten och härligheten i evighet, amen. Vad annat vore att vänta? Farliga förbindelser mellan unga kvinnor och äldre män har ju varit ett grundtema i Therese Bohmans författarskap. Men "Andromeda" är en kärleksroman utan romantik. Och det är väl ändå de som är bäst. De djupt melankoliska berättelserna om den lycka som aldrig blev – men som kunde ha blivit. Om allt i livet som kanske gick oss förbi.

Förlagsvärlden är en rätt så outnyttjad spelplats i samtidslitteraturen, även om den är go-to-miljö för feelgoodförfattare och på senare tid har skildrats i Netflix-serien "Kärlek & anarki". Som läsare känner jag att jag i hemlighet har längtat efter just en sådan här roman, skriven av just Bohman, och resultatet är onekligen bra, "Andromeda" är allt jag hade förväntat mig. Samtidigt har Bohmans böcker alltid något sockerfritt över sig. Helt okej gott och därtill nyttigt, men visst känner man att sockret saknas? "Andromeda" är Bohmans bästa bok hittills, men jag önskar ändå att den hade varit toppad med chokladsås och grädde, något som magen får arbeta med, inte bara smälta som vore det skonkost.

Att handlingen är förlagd ett tiotal år tillbaka i tiden är viktigt, inte minst för att förstå boken som inlägg i post-metoo-debatten. Alla på förlaget tror att unga Sofie ligger med gamle Gunnar – det är ju så det går till. Varför skulle annars en arbetartjej från ingenstans bli hans skyddsling och arvtagare? Kruxet är för övrigt att inget finns att ärva eftersom räknenissarna har bestämt att Andromeda ska läggas ned. Ingen läser ju längre "riktig litteratur", vilket ett par sura kritiker nog lär hävda att "Andromeda" är ett tydligt bevis på.

Om det är något tema som går igen är det klass. Therese Bohman skrider fram till kulturmannens försvar, till den snälle kulturmannens bör sägas: arbetargrabben som jobbade sig uppåt från golvet, som blev dumpad av överklassbruden, som blev oskyldig metooad långt innan Instagram sett dagens ljus, vars antagna fäbless för krogars bakfickor och chablis egentligen har en gråtmild bakgrund – som gav litteraturen sitt liv och som tack kastades på sophögen tillsammans med sitt livsverk och glömdes bort.

På köpet blir romanen en hyllning till litteraturens trädgårdsmästare – och till alla unga människor från småstad, bondvischa och förort som har sökt sig till kulturvärlden med drömmen om att äntligen få komma hem. En gång hörde jag en intervju med Bohman i en nu nedsläckt podd i vilken hon (om jag inte missminner mig, hon får rätta mig om jag har fel) berättade om sin besvikelse över den där hemkomsten. Trångsyntheten, maktlystnaden, ytligheten, dumheten – var fanns kärleken till konsten och litteraturen? "Andromeda" ställer samma fråga – och ger även ett svar: den finns hos Bohman och i "Andromeda".