Sårigt och naket om rädslan för det sociala arvet

Roman

Thuva Steen

Modershymn

Atlas förlag

Det är en mycket säregen modershymn som Thuva Steen framför i sin lyriska debutbok. Men så är det heller inte den gängse bilden av den upphöjda, ibland nästan sakrala modern som hon beskriver, utan snarare dess motsats. Läsaren möter en kvinna som inte var ämnad att blir förälder – eller som någonsin blev redo att axla rollen som vårdnadshavare. Hon har fullt upp med att hålla sig själv vid liv, och inget därutöver. En oförmåga som är total och som också genomsyrar dottern, ja hela bokens berättelse.

Nej, det är knappast ett idolporträtt som vi talar om, men för den skull är boken inte i avsaknad av kärlek, en desperat sådan. Misären är djup. Smuts och skit blandas med piller, sprit och galenskap. Hemmet är präglat av fattigdom, såväl materiell som emotionell. Ändå, och kanske just därför, drunknar dottern i sin ensamhet och saknad, då modern sakta men säkert tynar bort i cancer för att slutligen dö.

"Modershymn" är en otroligt sorglig berättelse. Inte för en sekund väjer Thuva Steen för det svåra. Och samtidigt är det så vacker mitt i allt det bedrövliga, inte minst för att Steens underbara bildspråk gör mig fullkomligt bergtagen: "Fuktiga gravstenar, sovande kroppar under jorden. Jag är hemma här. Vi sitter på en parkbänk och dricker örtlikör ur motellets plastglas. Den söta smaken av mynta, doften av förruttnelse."

Språket är svindlande, sårigt och naket. Här talar vi om ett slags rak brutalrealism, snarare än diskbänksrealism. Bilderna är närgångna och skoningslösa: torra fluglik, smutsvatten och illaluktande kroppar, ångest och sorg som skaver och vrider sig i plågor under betraktarens blick. Varje ord är som en sårskorpa som pillas bort och återuppstår. Det är så vacker att det gör ont.

När mamman dör är det som om ordens stjärnglans falnar och slutet av boken blir mer av ett sorgsamt eftermäle, en bearbetning där det poetiska alltmer övergår i enklare prosa. Men också dysfunktionaliteten och det sociala arvet blir alltmer tydligt, för snart nog glömmer även dottern att tvätta sig och borsta tänderna. Dottern famlar, vinglar sig fram i tillvaron. Pennan släpar i de redan utmejslade fårorna. Lukten av rått kött, alkohol och upprepningens kraft äter sig in i dottern: "Jag är en liten miniatyr av henne. En liten dockkopia."