"Tove" är ett självständigt verk om omöjlig kärlek

Drama

Titel: Tove

Premiär: 28 maj på bio

I rollerna: Alma Pöysti, Krista Kosonen, Shanti Roney

Regi: Zaida Bergroth

Speltid: 103 min

Betyg: 3

Biografiska filmer, så kallade biopics, är numera en genre i sig. Filmerna är oftast konstigt lika, som om de vore gjorda efter samma recept, trots att de rimligen borde vara specifika för just det unika liv som de skildrar. "Tove" är inget undantag. Konstnärliga ansträngningar, ett trassligt kärleksliv och lite epoknostalgi. Men några avgörande filmiska val gör att den står ut från mängden och engagerar.

Först och främst har man valt att inte försöka återberätta hela multikonstnären Tove Janssons liv. I stället fokuserar man på åren efter andra världskrigets slut, då de första Muminböckerna publicerades och Tove (Alma Pöysti) lever i en kärlekstriangel med inte en utan två gifta personer: tidningsmannen Atos Wirtanen (Shanti Roney) och teaterregissören Vivica Bandler (Krista Kosonen).

Likt Tove själv rör sig filmen mellan de olika elementen som utgör hennes liv. Måleriet och tecknandet, Atos och Vivica. Det dyker upp en del detaljer om pappan, om Toves försök att få stipendium och om konstnärskretsen i Helsingfors. Men framför allt är det relationen med Vivica som bär filmen. I skildringen av den glömmer man att det är just Tove Jansson som det handlar om, och filmen går från klassisk biopic till ett mer självständigt verk om omöjlig kärlek.

Ett ovanligt men klockrent val är att inte fotografera digitalt. Det är en sällsynt njutning att få se (ny) analog film, och fotografen Linda Wassbergs gryniga foto ger scenerna en taktil känsla. Hela filmens estetik är härligt sensorisk. Ljudläggningen är nära, prasslig, och ibland känns dialogen nästan eftersynkad.

Kostymen och framför allt scenografin är mycket lyckad, med vad som känns som en exakt kopia av Toves ateljé. Den tygdraperade lägenheten är levande, någonting som är förvånansvärt svårt att lyckas med på film. Känslan av fysisk närvaro och materialitet passar också Toves kreativa värld. Den gestaltas av tusch mot papper, oljefärg smetad över duk, en tändsticka som fräser till och hud mot hud.

På det stora hela är filmens smådelar starkare än helheten. Men ett omsorgsfullt bygge räcker långt, och en film är inte bara dess narrativ. "Tove" är ett bra exempel på hur långt man kommer med ett visuellt intressant foto, känslig ljudläggning och inte minst en scenograf med öga för detaljer.