När den svenska punkens storfarsa och självklara förgrundsgestalt kommer till stan går generation efter generation man ur huse, fyller Munktells gamla verkstad till sista ståplats och brister till och med ut i något som nog var rätt otänkbart när det begav sig, nämligen allsång.
Det räcker med några få ackord av introt till Fan, fan, fan för att publiken ska gå igång och låta textslingan rinna upp ur bakhuvudet.
I typ 40 år har Joakim Thåström på sitt egna mycket särpräglade sätt vankat av och an på scenen, ungefär som ett djur i bur, höjt armbågen en bit över mikrofonen och spelat med fingrarna i luften. Att kalla det scenshow vore att ta i, men vad spelar det för roll när karln sen stämmer upp Sveriges i särklass bästa rockröst?
Förra veckan fyllde han 58, men än i dag lockas hyfsat unga lyssnare – även om det på lördagskvällen var påfallande många som kom i taxi för att vara punkpublik...
Dessutom verkar han, trots sin melankoliska uppsyn, se till att ha roligt själv och spela det han har lust med. Låtskatten är vid det här laget hur stor som helst och en lång radda är av den sort som skulle fått lokalen att rasa, rockiga saker som egentligen lämpar sig bättre för en röjig lördagspublik som Lokomotivets, än de lätt vemodiga ballader han nu serverade.
Men publikfrieri ligger inte för en gammal punkare. Konsertens tyngdpunkt låg helt sonika på låtar från senaste plattan. Det betydde inte avsaknad av tryck. Tvärtom, uppbackad av sitt industripumpande komp fick Thåström till riktig klubbkänsla trots Lokomotivets långsmala volym.
Intressant nog påminner Thåström, sedan han nu lugnat ner sig en smula, en hel del om Kent. Jocke Bergs texter är vassare, men Thåströms röst mäktigare. Där i krysset trivs helt uppenbart Eskilstunas rockpublik, Lokomotivet var utsålt i lördags.
Med extranummer knusslades inte, som sjätte och sista fick Beväpna dig med vingar avsluta en bra kväll.