Det var med rejält uppskruvade förväntningar som jag kom till Lokomotivet i Eskilstuna på lördagskvällen för en dos nattsvart, manglande tung syntmusik med Henric de la Cour.
Alternativet, att hänga i tv-soffan med familjen och se finalen i Melodifestivalen, hade inte heller varit så tokigt. Men nu valde jag att göra något helt annat, att se en artist som kanske står så långt i från melodifestivalscenen som man kan komma.
Henric de la Cour beskrivs ju gärna som en särling i svenskt musikliv. Kompromisslös, solitär och med grundmurad integritet. Trots att han klär sig i deathmetalgenrens grisblodiga scenkostym, blandad med gothisk estetik och tycks ha hittat den ultimata stylingprodukten till sin majestätiska tuppkam, är hans kreddfaktor skyhög.
Det beror först och främst på att han är riktigt bra. Det tunga, mörka soundet och de nattsvarta texterna med döden, romantisk kärlek och skräck som återkommande teman, är förpackade i självklara, tillgängliga melodier. Henric de la Cour har också en mäktig röst med stort omfång. Resultatet är bombastiskt, men samtidigt naket och skört, och det känns som äkta vara rakt igenom. Inte blir det sämre av att man under den mullrande syntmattan skymtar popsnöret Henric de la Cour från 1990-talet, då han var sångare i Eskilstunabandet Yvonne.
Henric de la Cour har också ett rykte som liveartist. Han uppträder allt som oftast insmetad i teaterblod och har en säregen, ryckig koreografi som stämmer fint med helheten. Hans fantastiska sångröst är där, liksom det romantiska, lätt desperata uttrycket. Allt det fanns på plats i Lokomotivet i lördags.
Och Henric de la Cour sig befann definitivt bland vänner, i sin gamla hemstad Eskilstuna har han fortfarande publiken från Yvonne-tiden, och en ännu större publik som kan alla hans sololåtar utantill. Då hade man kunnat tänka sig att Henric de la Cour på något sätt skulle interagera med publiken. I stället befann han sig hela tiden i en hårt kontrollerad bubbla på scenen, som han trots sitt starka uttryck och hårda arbete på scenen aldrig förmådde att bryta sig ur.
Det kan finnas en poäng i det för en artist som Henric de la Cour, men det är inte vad jag vill ha ut av en livekonsert. Och jag tror faktiskt inte att barriären mellan scen och publik var avsiktlig. Att komma till en konserthall med förinspelade trummor, syntar och sångstämmor är oerhört begränsande. Som artist är man helt låst vid det i förhand programmerade, och det lämnas inte större utrymme till laddning, känsla och improvisation för en artist som Henric de la Cour än för melodifestivalvinnaren Sanna Nielsen.
Så hur stor var egentligen skillnaden mellan att befinna sig i schlagersoffan och i Lokomotivet denna kväll?