Ann Petrén Àr, liksom övriga skÄdespelare, kvÀllens behÄllning.
Teater
Temps mort
Av: Lars Norén
Sju besvÀrliga mÀnniskor söker Lars Norén (prolog)
Av: Erik Uddenberg
Regi: Suzanne Osten
Komposition och musik: Anna Lund och Magdalena Eriksson
Medverkande: Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann PetrĂ©n, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ălme
Plats: Stadsteatern, Stockholm
PjĂ€sen Ă€r en av Lars NorĂ©ns allra sista texter, skriven strax innan han gick bort i covid förra Ă„ret. NĂ€r den nu satts upp i regi av Suzanne Osten sĂ„ Ă€r man utan tvekan beredd att hĂ„lla med om det första, för nĂ„got mer oklart Ă€n denna nĂ€stan tre timmar lĂ„nga förestĂ€llning fĂ„r man nog just nu leta efter. âYtterst sannoliktâ ? Nja, det beror ju pĂ„ hur man ser pĂ„ saken. AlltsĂ„ hur man tĂ€nker sig den första tiden hinsides.
Kanske som en Ă„ngestriden fĂ€rd pĂ„ Styx, floden som skiljer dödsriket frĂ„n det nuvarande? Hur som helst en paus pĂ„ vĂ€g mot nĂ„got annat. För sjĂ€lva uttrycket âtemps mortâ, fĂ„r vi lĂ€ra oss, har egentligen inget med döden att göra utan stĂ„r i franskan för ett kortare uppehĂ„ll.
SĂ€rskilt mycket dötid blir det hur som helst inte nĂ€r âTemps mortâ till slut rullar igĂ„ng. Replikerna avlöser varandra i ett rasande duggregn av funderingar pĂ„ Ă€n det ena Ă€n det andra som scenens huvudpersoner gĂ„tt igenom under jordelivet. GlĂ€djeĂ€mnen, sorger och bedrövelser. Mest de tvĂ„ sistnĂ€mnda.
MÄngen Norén-pjÀs har man skÄdat, oftast bÄde kolsvarta och jÀtteroliga - och oftast fullt begripliga. Med "Tempus mort" Àr det annorlunda. Kanske borde man ha Suzanne Ostens hela produktion med i ryggsÀcken för att hÀnga med i svÀngarna?
Samtliga skĂ„despelare gör strĂ„lande insatser. SĂ„ nĂ€r man inte fattar ett smack av sjĂ€lva innehĂ„llet sĂ„ fĂ„r man helt enkelt luta sig tillbaka i stolen och njuta av Ann PetrĂ©n, Simon Norrthon, Andreas Kundler, Thora Möller Jensen â ja av hela ensemblen. Det Ă€r de som gör kvĂ€llen genomlidbar.
Plus musiken och inte minst sĂ„ngen förstĂ„s â den lilla orkestern finns mitt pĂ„ scenen bakom ett skynke. Hela tiden nĂ€rvarande, men Ă€ndĂ„ bara anade.
Jag skrev âtill slut rullar igĂ„ngâ, för kvĂ€llens första timme gĂ„r till stor del Ă„t att vallas mellan lokaler och dĂ€rutöver Ă€gna sig Ă„t en alltför lĂ„ng temps mort i Klarascenens kafĂ©. SjĂ€lva prologen, dĂ€r skĂ„despelarna lĂ„tsas bĂ€va inför att ta sig an den store dramatikern Ă€r kul, men det kĂ€nns lite B att inte fĂ„ klara besked om hur lĂ„ng kvĂ€llen ska bli nĂ€r man har ett tĂ„g att passa.