KONSERT
Lars WinnerbÀck
Med: Jerker Odelholm, bas, Staffan Johansson, gitarr, Carl Ekerstam gitarr, Jonna Löfgren, trummor, Sandra Widman, sÄng, Tomas Hallonsten, keyboard.
Sundbyholms slottspark, Eskilstuna
Ibland har det kÀnts som att det dÀr med att spela inför publik bara varit nÄgot nödvÀndigt ont, ett dyrköpt pris en bard mÄste betala för att fÄ dela med sig av sitt innersta, av samtidspoesin och musiken som mejslats fram i nÄgot dunkelt rum och sedan, nÀr de flugit fritt, trÀffat mitt i hjÀrtat och mÀrgen pÄ tusen sinom tusen svenskar. Och norrmÀn med, för den delen.
Men se vad en pandemi kan göra. Det Àr iallafall vad man tÀnker nÀr Lars WinnerbÀck sÀger att han vÀntat och lÀngtat efter att fÄ komma ut och spela igen - och det dessutom kÀnns alldeles sant. För aldrig tidigare har vÀl vÄra nojors bÀsta uttolkare verkat sÄ uppriktigt glad.
Men knappast att han enbart gÄtt och trÀngtat. En i tvÄ lÄnga Är uppskjuten turné har gett massor av tid till repetition - och jÀklar vilket samspel han och bandet har fÄtt till. Ett par elgitarrer och rejÀlt med trumtryck gÄr visserligen Ät nÀr en finstÀmd singer/songwiter ska omsÀttas till arenarock, men hÀr har vi med superkompetens att göra. Flest applÄdÄskor drar Jonna Löfgren pÄ trummor ned, en del av klappningarna kan visserligen ha med hennes norrbottniska ursprung att göra, men helt klart Àr hennes insats en av de pelare som kvÀllen lutar sig mot.
Lars WinnerbÀck sjÀlv har suverÀn kraft i pipan, en sjÀvklar auktoritet bakom micken och artikulerar dessutom sina texter sÄ att varenda ord gÄr fram. Vilket i och för sig Àr lÀtt överkurs eftersom folkhavet nedanför scenen redan kan det mesta utantill, med undantag av lÄtarna frÄn senaste albumet "SjÀl och hjÀrta". I Ätminstone "Jag hugger i sten" frÄn 1999 hade han snudd pÄ kunnat lÀmna över sjungandet helt till publiken...
Under konsertens dryga tvÄ timmar plockar Lars WinnerbÀck ut ett 20-tal russin ur sina nÀstan 30 Är (minus fyra, första albumet kom 1996) av skivmakande.
Vi i publiken Àr förstÄs inte heller opÄverkade av vÄrt lÄnga Corona-vakum. Det liksom spritter till i synapserna av en upprymdhet lÀnge förtrÀngd och försjunken i dvala. Plötsligt minns kroppen hur underbart det kan vara att skutta lite till riktigt bra musik, kÀnna lukten av grÀs och fÄ festival-feeling tillsammans med andra framför en scen.
Magiskt och mÀktigt Àr Sà slitna ord i konsertsammanhang.
Men vad ska man annars ta till nÀr augustikvÀllen sakta bÀddar in oss i mjukt mörker, strÄlkastarna spelar i slottsparkens bladverk och Lars WinnerbÀck avslutar med hÀrligt desperata "Kom ihÄg mig"?
Yes box, det gör vi. Vi minns Sundbyholm den 5 augusti 2022.
Förresten fÄr inte heller Joel Alme, som inledde kvÀllen, glömmas bort. En överraskande bra sÄngare och lÄtskrivare vÀl vÀrd att lyssna pÄ och som precis som nÄgra andra "goa gubbar" (lÀs HÄkan Hellström, lÀs Timo RÀisÀnen) fÄr en att svÄrartat lÀngta till Göteborg.
Lars WinnerbÀcks lÄtlista pÄ Sundbyholm:
Grand hotel
SjÀl och hjÀrta
Dom tomma stegen
I Stockholm
Sen du var hÀr
Sysselmannen
BlÄser bort
JÀrnvÀgsspÄr
Utkast till ett brev
HjÀrter Dams sista sÄng
Hosianna
LÄgsÀsong
Granit och morÀn
à t samma hÄll
Elegi
Om du lÀmnade mig nu
Jag hugger i sten
För dig
Söndermarken
Tror jag hittar hem
Elden
NĂ€r hjulen rullar
Kom ihÄg mig