För professionen kommer däremot händelserna sällan som en överraskning. Klimatforskare, lärare och militärer har länge larmat om klimatförändringarnas konsekvenser, elevers kunskapsras och problem med att hålla gränsen. Ofta för mer eller mindre döva öron, som inte vill kännas vid det sluttande planet, utan reagerar först när situationen har gått för långt.
Så kommer det kanske även att bli med svenska folkets viktkurva. Enligt Expressen har antalet feta och överviktiga i Sverige tredubblats sedan 1980-talet. I dag är över hälften av alla vuxna drabbade och antalet fortsätter att stiga. Framför allt i åldersgruppen 16-29 år, men även bland skolbarn.
Enligt Folkhälsomyndighetens beräkningar leder ohälsan till samhällskostnader på totalt 70 miljarder kronor per år, bland annat för sjukvård, produktionsbortfall och sjukskrivning. Det kan jämföras med att Polisen kostar knappt 25 miljarder, Försvaret 50, barnbidraget 31 och den personliga assistansen, som många politiker anser har en väl saftig nota, landar på cirka 30 miljarder. Alltså knappt hälften av vad övervikten och fetman kostar.
Med de siffrorna i bakhuvudet är det svårt att enbart klassa den gemensamma viktökningen som en rad av individuella problem, även om alla givetvis har ett ansvar. Det gäller i synnerhet barn. För dem rekommenderar WHO 60 minuters måttlig fysisk rörelse per dag, vilket endast ett par procent kommer upp i.
Stillasittandet beror sannolikt på flera saker, som ökad tid framför skärmar och att en hel del föräldrar föredrar att skjutsa barnen till skola och fritidsaktiviteter. Men även på att många föräldrar är blinda när det kommer till det egna barnets kropp.
Enligt en studie från Sahlgrenska akademin uppfattar varannan förälder med överviktiga barn i Central- och Nordeuropa sitt barn som normalviktigt och cirka 40 procent i gruppen oroar sig till och med för att barnet ska börja väga för lite. Det sker samtidigt som den globala fetman och övervikten kan kopplas till fler dödsfall än undervikt, och överviktiga har ökad risk att drabbas av exempelvis diabetes, cancer och hjärt- och kärlsjukdomar.
Det enklaste sättet för att nå ut brett till barn och deras vårdnadshavare är att gå via skolan, även om den redan har stor arbetsbelastning. Därför bör så mycket som möjligt ske inom den befintliga verksamheten. Dels genom att skolhälsovården visar barnens BMI-kurvor för föräldrarna, så att de ser sanningen svart på vitt och inte kan blunda för sitt ansvar. Dels genom att remittera barn och föräldrar till en dietist långt innan en elev har hunnit bli kraftigt överviktig.
På samma sätt måste skolidrotten gripa in tidigt och som en naturlig del av undervisningen hjälpa elever att hitta en motionsform som passar honom eller henne. Det gäller oavsett barnets vikt, eftersom alla mår bra av att träna styrka och kondition. Det ställer i sin tur krav på kommunerna att erbjuda tillräckligt med ekonomiskt stöd till idrottsföreningar, så att alla har råd att vara med i en klubb.
Sist, men inte minst viktigt, bör vi komma bort ifrån att det skulle vara fel att diskutera barns vikt, med motiveringen att det riskerar att underbygga utseendefixering. Kroppens storlek handlar inte i första hand om estetik, utan om hälsa, och precis som att vuxna hjälper barn med tandborstning och social utveckling, måste unga få stöd för att komma in i goda kost- och motionsvanor.
Inte för att vara snyggast på beachen 2020. Utan för att inte drabbas av diabetes 2040.