Formidabelt, dionysiskt, eklatant och fabulöst är några ord som visar på den stämning som världspianisten Alessandra Ammara delgav publiken på lördagens Flenskonsert.
Intrada med Debussys första tolv preludier, där lyssnaren lotsades mellan gycklare och sjunkna katedraler,Capris kullar och fotspår i snön, klanger och dofter i aftonvinden liksom sus av den ondsinta västanvinden och många fler drömska visioner av Debussy.
Ett makalöst subtilt variabelt anslag och med en utsökt dynamik kom Yamahaflygeln att servera den gåtfullt sensibla musiken med expressiv klangkrydda som saknar motstycke hos de flesta pianister.
Två brusande barockbriljanta sonator av Scarlatti, Reboras stycke Shin med motiv från den judiska tron, hebreiska teman, den doriska skalan och påverkan av Schönberg visade upp en minimalistisk musik, rätt spräcklig.
Albeniz storståtliga konsertstycke El Albaicin, virtuost och med morisk kryddkulör, gitarrinspirerat, imponerande värre, visande på solistens mefistofeliska suveränitet vid klaviaturen!
Final så med Ravels Gaspard-svit, ansedd som en av repertoarens mest svårspelade verk. Med sin gnistrande vitala rytmik, hisnande passager och obegripligt svåra notbilder är det en mardröm för de flesta pianister. Dessa tre poem för piano, medvetet skrivet som orkestermusik men för piano, kräver övermänsklig pianotalang. Ravel själv tackade nej till erbjudandet att spela in verket på skiva med orden:
– Onej, sådan svår musik kan jag inte spela!
Alessandra Ammaras mästartolkning, euforiskt grandios, lurade lyssnaren att tro sig höra två eller tre pianister spela!
Men var musikpubliken från Strängnäs och Eskilstuna är dessa flenska pianoaftnar med världsprofil frågar man sig uppriktigt.
Alessandra Ammara tillhör världseliten av pianister och bravurspelade med en elán, som gav doft av konsertvärldens stora upplevelser.
I lilla Flen!