Ur den kommer förhoppningsvis insikten att om vi gör som vi alltid har gjort, får vi samma resultat som vi alltid har haft. Vidare att man själv inte har kunskap om hur situationen ska kunna ändras och alltså behöver hjälp utifrån.
Så tänker kommunpolitikerna i Vingåker, som har bedrövliga skolresultat. Förra året var över hälften av niondeklassarna underkända i minst ett ämne och mer än var femte blev underkänd på de nationella proven. Även om varje högstadieelev har ett personligt ansvar för sina studier, håller det inte att skylla på tonåringarna när vissa skolor – ibland hela kommuner – underpresterar år efter år.
Därför var det bra att Vingåkers ledning till sist kontaktade Skolverket, som tillsammans med kommunen ska påbörja ett utvecklingsarbete (Katrineholms-Kuriren, 14/2). Insatsen är en del i regeringens satsning ”Samverkan för bästa skola”, som innebär att ett team från Skolverket tillsammans med kommunen kommer att analysera resultaten och verksamheten, göra en nulägesanalys, och föreslå konkreta insatser och åtgärder för att förbättra elevernas resultat. Därefter kommer teamet under tre år att hålla kontinuerlig kontakt med kommunen, ge fortsatt stöd vid behov, och Skolverket kan även gå in och betala förenskilda delar.
Den här sortens stödmodeller behövs det mer av inom skolan, vården och omsorgen. Dels för att det är onödigt att alla 290 kommuner och 20 landsting/regioner uppfinner hjulet varsin gång. Dels för att många kommuner, framför allt de mindre, har svårt att rekrytera rätt kompetens. Dessutom finns framgångsfaktorer, som vi vet fungerar.
Exempelvis visar en stor studie, som presenterades hos Studieförbundet SNS 2015, att sambandet mellan elevernas resultat och kvaliteten på skolans lokala styrning och ledning är starkt. Lärarnas stöd ”uppifrån” betyder mycket mer än saker som lärartäthet och klasstorlek; två faktorer som återkommande framhävs som kvalitetsmått och enkla sätt för att förbättra skolresultaten.
En annan studie från Göteborgs universitet pekar på att en av skillnaderna mellan skolor som under flera år har haft en positiv respektive negativ resultatutveckling, är att de dåliga skyllde resultaten på elevernas bakgrund, medan de framgångsrika i stället letade efter eventuella brister i den egna undervisningen. I de sämre saknades dessutom en gemensam idé om vad skolans uppdrag är, medan det i de andra fanns en tydlig styrning från skolledningen om skolans roll och mål, samt hur undervisningen bäst ska organiseras för att utveckla elevernas lärande (Ekot, 27/4-2017).
Den här sortens kunskaper och forskning behöver alla grundskolor ta del av, både i teori och praktik. Därför borde Skolverket få resurser för att bygga ut och utveckla samverkansmodellen, så att den inte, som i dag, bara kommer skolor med störst problem till del.
Att en skola presterar helt okej betyder inte att den är på toppen av sin förmåga.