Inte mindre än sex akter och lika många lustigkurrar avverkades under källartaket och det roligaste av alltihopa var att ingen var undermålig trots att rutin och handlag uppvisade stor diskrepans.
Tvärtom var det snarast bredden och de mycket skiftande angreppssätten som gjorde kvällen - det gnäggades ljudligt, men från olika delar av rummet beroende på vem av komikerna som var i gång just då.
Först ut var aftonens rookie med bara ett tidigare stå-upp på nacken. Tidigare Eskilstunabon Jesper Bohm har dock scenvana från annat håll och hade inga större problem med att dela med sig av de pinsamma situationer som kan uppstå när man har med barns absoluta sinne för logik och uppriktighet att göra.
Henrik Källmans anspelningar på sina tillkortakommanden som Vingåkersbo kändes konstigt nog aldrig helt igenom tölpiga, de kunde så lätt ha halkat alldeles fel, men med sitt gravallvar och sina långa pauser lyckades han styra upp dem på hyfsat rätt köl.
En hel lång föreställning med Kirsty Armstrong hade kanske varit att ta i, men här utgjorde hon ett friskt inslag med sjövilda anekdoter från sitt vardagsliv i förskolan, ett perspektiv helt och hållet väsenskilt från förälderns i kvällens första akt.
Joacim Björkvall, ålänning numera bosatt i Västerås, tog tag i sannfinländarnas förslag om att flytta alla homosexuella till Åland och såg till att dra det in absurdum medan Daniel Sanchez med troskyldig uppsyn reflekterade över hur det är att, som han, vara uppväxt i Rinkeby och ha mer koll på Markoolio och Jan Björklund än Tupac Shakur.
Bonuskomikern Nisse Hallberg avrundade med en skruvad skröna hämtad ur den nordiska mytologin. Hur guden Loke bar sig åt för att få till åttabenta pållen Sleipner visade sig vara tacksamt material även i våra dagar.
Sammantaget ett par muntra timmar som bådar gott, det finns många som jobbar hårt för att få oss att dra på smilbanden - och mycket kvar att skratta åt.