Det blir tydligt i P1-dokumentären ”Arvet efter Kent Ekeroth”, av journalisten Erik Hedtjärn, som har följt en av SD:s mest profilerade politiker från riksdagsinträdet 2010 till utträdet i september.
Då, för åtta år sedan, hade få riksdagsledamöter tänkt tankarna i Ekeroths motioner, med stopp för permanenta uppehållstillstånd, medicinska åldersbedömningar och ett lågt tak för antalet asylsökande. ”Kontroversiellt för andra, men inte för oss”, lyder kommentaren mellan Ekeroth och en före detta partikamrat.
För så var det. I modern tid hade inget parti lagt ett så restriktivt flyktingpolitiskt förslag i riksdagen.
I dag, mindre än ett decennium senare, är idéerna mer eller mindre verklighet. Det som förr fick flera riksdagsledamöter att protestera i talarstolen har stöd långt utanför SD:s partikansli. Inte bara vad gäller migration.
Trots det är det inte inom det sakpolitiska som arvet blir tydligt, utan genom att Kent Ekeroth, som är de onyanserade beskrivningarnas mästare, tillsammans med andra i partiet, har bidragit till att göra stora delar av det offentliga samtalet polariserat, förenklat och fördummat. Det finns inte längre plats för den komplexa bilden.
I stället utelämnas målkonflikter och avvägningar när förslag presenteras. Exempelvis framställs det som självklart att en utländsk medborgare som begått ett brott alltid ska utvisas, trots att de flesta riksdagspolitiker är överens om att enrättsstat inte skickar människor till döden.
Den här sortens onyanserade och kraftigt förenklade bilder av sakernas tillstånd sprids i sociala och så kallade alternativa medier, där Ekeroth länge har spelat en betydande roll. Tyvärr har samma bild även trängt in i en del etablerade mediers och partiers tankevärld.
Minns Ebba Busch Thor (KD), som under valrörelsen slog fast att man inte ska behöva höra muslimska böneutrop när man har grillkväll. Eller de otaliga resonemang där så gott som alla problem kokar ner till att handla om invandring.
I Ekeroths fall beror kopplingen antagligen på att han ser migration som ett krig mellan väst och islam, där man måste kämpa för sin civilisations överlevnad. Och eftersom det är svårt att kriga nyanserat kan man ha viss förståelse för att hans tonläge blir högt. Däremot är det anmärkningsvärt att många andra accepterar beskrivningen av att invandring och mångkultur gör Sverige till ett land som är på väg mot avgrunden, och bedriver debatten på likartat sätt.
Mer än någonting annat är ”Arvet efter Kent Ekeroth” därför berättelsen om hur svensk politik förlorade sina nyanser, och det bådar gott att han har lämnat riksdagen. Seriösa politiker, som vill ta ansvar för Sverige, bör se till att hans retorik och tankemönster går samma väg till mötes.