I sina svartvita stop-motion-filmer har William Kentridge kommenterat apartheid och samhÀllsproblemen i sitt hemland men ocksÄ mÄnfÀrder och filosofiska frÄgestÀllningar kring tid och rum.
Men han sÀtter Àven upp operor dÀr den animerade kol- och tuschpoesin blir en del av uttrycket. Redan ett halvÄr före pandemin skapade han, tillsammans med de medverkande sÄngarna och dansarna, en helt ny förestÀllning, "Waiting for the Sibyl", med passande teman som döden och ödet.
ââNĂ€r man ser den nu relaterar man till dĂ€r vi har varit de senaste 18 mĂ„naderna, men det Ă€r tillfĂ€lligheter snarare Ă€n nĂ„got planerat, förklarar han.
"Waiting for the Sibyl" kan beskrivas som ett musikverk med audiovisuella projektioner dĂ€r William Kentridge stĂ„r för de senare. Ăven om han Ă€r bĂ„de regissör och initiativtagare framhĂ„ller han att alla medverkande ocksĂ„ Ă€r kreatörer. Kentridge handplockade dem frĂ„n "Center for the less good idea", ett kulturcenter som han grundade för fem Ă„r sedan i hemstaden Johannesburg. Han Ă€lskar det kollektiva skapandet.
ââDet hĂ€r kĂ€nns vĂ€ldigt mycket som en Johannesburg-uppsĂ€ttning, genom rösterna, danserna och harmonierna som kommer vĂ€ldigt mycket frĂ„n de kyrkliga traditionerna och körsĂ„ngerna. Inte för att det inte finns andra platser med hĂ€pnadsvĂ€ckande bilder och grupper av mĂ€nniskor, men jag aldrig varit pĂ„ en som liknar Johannesburg.
TT: Varför?
ââKanske för att jag inte rest sĂ„ lĂ„ngt, svarar Kentridge skĂ€mtsamt.
HÀmtad frÄn kyrkan
Ăven om han regisserat "Trollflöjten" pĂ„ Metropolitan i New York och stĂ€llt ut i princip överallt Ă€r det bara i hemstaden Johannesburg som han har upplevt den blandning av öppenhet och energi som han tycker prĂ€glat tillkomsten av "The Sibyl". I den sydafrikanska musiktraditionen ingĂ„r att röra sig samtidigt som man sjunger, Ă€ven det hĂ€mtat frĂ„n kyrkan, framhĂ„ller han.
SÄngen framförs a cappella. Det som för svenska öron lÀtt uppfattas som traditionell afrikansk musik började med improvisationer dÀr man först kopierade den tyske kompositören Karlheinz Stockhausens verk "Stimmung".
Viktig polyglott
"The Sibyl" syftar pĂ„ sibyllan, ett orakel i antikens Grekland, som ocksĂ„ gestaltas i förestĂ€llningen. Hennes spĂ„domar framförs i William Kentridges projektioner och Ă€r hĂ€mtade frĂ„n olika poeter, dĂ€ribland den sydafrikanske författaren och polyglotten Sol Plaatje som levde i början av 1900-talet. Hans bok med afrikanska ordsprĂ„k har alltid varit viktig för Kentridge. Ăven titeln pĂ„ det kulturella centret, "Center of the less good idea" Ă€r hĂ€mtad frĂ„n Sol Plaatje.
ââHan Ă€r viktig för att förstĂ„ Sydafrikas bana genom historien, och hur marken togs frĂ„n afrikaner 1913 och tidigare. Men han var ocksĂ„ den första att översĂ€tta Shakespeares verk till tswana, till ett afrikanskt sprĂ„k, och att göra en ordbok.
TT: Nutidens sibylla dÄ, vem Àr hon?
ââDen samtida sibyllan Ă€r algoritmen, som Ă€r en fruktansvĂ€rd sak. Vi har en sekvens som vi kallar för "svĂ€lt algoritmen", det Ă€r ocksĂ„ en politisk position. Vi borde svĂ€lta den, men i stĂ€llet göder vi den hela tiden. Förr tittade man upp pĂ„ molnen och fĂ„glarna för att se vilket vĂ€dret skulle bli. Nu tittar vi pĂ„ telefonen. Hur lĂ€nge kommer jag att leva? Nu Ă€r det statistiken som ger en prognos.