Det hade tett sig märkligt, smått hysteriskt, att i januari 2015 ställa sig frågan om EU-samarbetet som vi känner det är på väg att falla isär. Inför 2016 ser läget dock annorlunda ut och vi är nu framme vid en punkt där man med fog kan börja fundera i de termerna.
Visserligen gick inledningen av 2015 i finanskrisens och dess efterdyningars tecken. I Grekland hade Alexis Tsipras från vänsterpopulistiska Syriza vunnit valet genom att lova allt åt alla. Det skulle bland annat sättas stopp för kapandet av offentliga utgifter, medan minimilönerna skulle höjas och garantipensioner införas. Någon genuin vilja att komma till rätta med korruptionen och med det grekiska skattesystemet, som läcker som ett såll, kunde inte skönjas. De lånevillkor som satts upp av EU, ECB och IMF skulle skrotas.
Klyftan mellan Nord- och Sydeuropa vidgades därmed och ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet ryckte närmare. Till sist såg sig ändå Tsipras tvungen att backa på samtliga punkter och acceptera långivarnas villkor. Men nya påfrestningar på samarbetsandan inom unionen väntade bakom hörnet, skulle det visa sig, om än av annan art.
Det ökade antalet flyktingar som söker sig till Europa, till följd av krig och konflikter i närområdet, har skapat stora motsättningar mellan EU:s medlemsstater. Viljan till ett gemensamt, humanitärt ansvarstagande saknas helt i flera länder, exempelvis i Tjeckien, Slovakien och Ungern.
Alla försök till att få till en bindande fördelningsnyckel av asylsökande mellan länderna har fallit. Den beslutade omfördelningen av flyktingar som anlänt till Grekland och Italien har inte fungerat i praktiken. Dublinförordningens princip om första asylland – med vidare omfördelning av asylsökande – tillämpas inte. Schengensamarbetet har fått sig en törn när även länder som Sverige och Tyskland har infört gränskontroller. Nya stängsel har byggts, bland annat det uppmärksammade taggtrådshinder som Ungern har rest på gränsen mot Serbien.
Oförmågan att komma överens internt har lett till att EU nu vill skuffa över ansvaret på Turkiet, bland annat genom att försöka få landet att skärpa sin gränsbevakning.
I dagsläget svårt att se hur EU ska kunna komma framåt i frågan. Konsekvenserna om man inte gör det kan samtidigt bli enorma.
Parallellt fortsätter Storbritannien trycka på för att vinna acceptans för de villkor som man har satt upp inför de så kallade omförhandlingarna av landets medlemskap i EU. Udden riktas delvis mot medborgare från andra EU-länder, som man vill frånta rätten till vissa typer av bidrag, exempelvis arbetslöshetsersättning.
Satt under press av såväl högerpopulistiska Ukip som delar av sitt eget konservativa parti har premiärministern David Cameron också lovat att en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta EU-medlemskap ska hållas senast 2017.
Sammantaget ser det i dagsläget rätt dystert ut för ett samarbete som är oerhört viktigt för den ekonomiska tillväxten, öppenheten och freden i Europa. Det gläder förmodligen många av de högerpopulistiska partier som vid sidan av invandringsfientlighet också drivs av ett förakt mot EU.