Bättre något än inget. Så är det med den senaste Saabaffären, för Industrisverige i allmänhet och Trollhättan i synnerhet. Saab i dess gamla skepnad var bortom räddning, långt innan de många turerna med Victor Muller slutade i konkurs. Nu köps fabriken i Trollhättan av ägare som planerar att börja tillverka på allvar 2014.
Satsningen på elbilar är lika framtidsinriktad som riskfylld. Den kan bli något stort. Den kan sluta i diket.
Men allt är inte en samling frågetecken. Det finns intressanta inslag i den affär konkursförvaltarna och köparen, elbilsbolaget NEVS, gjort upp.
För det första var det inte en trepartsförhandling där regeringen eller någon annan tredje part ställde upp med utvecklingsmiljarder eller andra stora nytillskott till elbilsprojektet. Inte ett statsråd syntes på presskonferensen.
För det andra har NEVS köpt inte bara tillgångar ur Saabs konkursbo, utan dessutom den halva av den stora fabriksanläggningen som Saab i nödläget sålde till Hemfosa Fastigheter. Detta bolag går därmed oskadat ur sitt ägande av Saabfabriken. Det bör många pensionärer och blivande pensionärer lägga märke till. En av AP-fonderna samt fyra olika försäkringsbolag som förvaltar pensionspengar är tillsammans dominerande ägare i Hemfosa. Något som alltså inte inträffat är en gigantisk tom fabriksbyggnad inköpt för pensionspengar.
Att NEVS skaffat sig ägandet till fabriken – hela fabriken – i stället för att försöka hyra den av Hemfosa eller staten tyder också på allvaret i investeringen och på att det som investeras blir rotat i Trollhättan. Det hela kan ju misslyckas. Men att en verksamhet som utvecklas i Trollhättan flyttas till Kina så snart man fått tekniken att fungera är inte ett perspektiv som går ihop med att de nya ägarna satt sig som ägare till hela anläggningen.
Å andra sidan omfattar försäljningen inte det bolag som håller tidigare Saabmodeller med reservdelar. Reservdelsbolaget och elbilsbolaget kommer om det hela lyckas att bli beroende av varandra, men inte ägarmässigt utan i leverantörs- och kundförhållande. Tanken är ju att en elbil ska vara en variant av den tidigare 9-3:an.
Reservdelsbolaget hamnar i stället hos svenska staten, närmare bestämt hos gamle moderatledaren Bo Lundgren på Riksgäldskontoret, som fått det bolaget som pant för lån.
Det ta kan kännas avigt om man bara utgår från vad som vanligtvis är klokt i fråga om statligt företagsägande.
Men i det här mycket speciella fallet är det bra att reservdelsverksamheten ligger på ett säkert ställe, när övriga Saab förvandlas till ett högriskbolag som gör en stor chansning tekniskt och kommersiellt.
Mängder av företag har tjänstebilar från Trollhättan och mängder av privatpersoner kör Saab. Under åtskilliga år är reservdelsbolaget en institution som behövs för att både bilägare och verkstäder ska vara trygga.
Därmed är inte sagt att det behöver ligga just hos Riksgälden. Men det är inget bolag som bör säljas av principiella skäl. Det bör i stället så småningom placeras hos någon ägare som är stabil och långsiktig nog att hantera den ovanliga situationen och samtidigt kompetent att sköta bolaget så att det inte sänks av förluster.
Bättre än väntat alltså: Flera frågor har faktiskt lösts så att tänkbara risker och olyckor undvikits, och så att man gjort det bästa av en lindrigt talat svår situation.