I den mån Donald Trump har fasta övertygelser i ekonomiska frågor så är det årtionden av fientlighet mot frihandel och aversion mot flera av USA:s främsta handelspartners.
Av hans sätt att förhandla finns lång erfarenhet. Allt i sin affärsverksamhet och dess metoder har han inte lyckats mörklägga. Han har farit fram med fräckhet, bluff och skattekryphål, mygel i markaffärer med kommuner, fastighetsprojekt som osar penningtvätt. Han har stämt motståndare och samarbetspartners, fräckt och hänsynslöst, till och med en bank som ville att han skulle betala tillbaka lån.
Affärsmän och andra som samlats på alphotellen i Davos vet allt detta. De borde i vart fall begripa det, om de inte önsketänkte eller rentav beundrade fräckheten som fört Trump till presidentposten.
Betyder det något att Trump ibland inte twittrar utan läser upp ett av medarbetare hopsatt tal som ska stryka en viss publik medhårs? Så gjorde han i Davos. På tisdag följer det årliga presidenttalet hos kongressen om ”tillståndet i unionen”. Trovärdigheten i allt Trump säger måste bedömas i ljuset av hur han talat tidigare. Vilket värde har det som dagen därpå kan följas av ett provokationstwitter med rakt motsatt linje?
Trumps bleka, otydliga tal i Davos, med en del reklam för att investera i USA är inget skäl till lugn eller ökat förtroende i handelsfrågor – eller på något annat område. Det som i viss mån synts i anslutning till Davosmötet är däremot en vilja i en del affärskretsar och högerinriktade partier att se mer positivt på republikanernas styre, och att blunda för kunskapen om Trumps metoder, värderingar och bildningsnivå.
Inom det ekonomiska området är faran inte alls över att Trump vållar en farlig ekonomisk kris. Hans styre har ännu inte hunnit särskilt långt i att riva sönder existerande handelsavtal eller sätta igång en kapplöpning med tullar och kvoter. Men Trump själv och hans handelsminister är mångåriga, envetna fiender till frihandeln.
Handelsministern Wilbur Ross är inte bara antiliberal i ekonomiska frågor. Han har varit affärskompanjon och styrelsekollega med ryska Putinanknutna oligarker samt med en erfaren KGB-agent. De rekonstruerade tillsammans Bank of Cyprus, en förvaringsplats för ryska pengar i ett av Europas skummaste tillhåll för skalbolag. Från den bankstyrelsen hämtades han till handelsdepartementet.
Inte heller finns skäl till minskad oro för hur illa Trumps regering kan väntas hantera en större internationell finanskris, som kan uppstå på flera sätt och fördjupas av dramatiska finansiella obalanser som åter vuxit fram. Finansministern Steven Mnuchin, känd som kapitalplacerare i Hollywood, är ett svagt kort jämfört med de finansministrar som redde upp den farliga krisen 2008-10.
Republikanerna i kongressen har drivit igenom en skatteomläggning, enligt egna ritningar, inte Trumps. Att sänka bolagsskattesatsen till en nivå som bland annat liknar den svenska hade behövts länge, liksom att ändra regler som drev företag att hålla kvar exportförtjänster i utlandet. Det gjordes dock så att många kryphål för utpräglade höginkomsttagare bevarades, och så att ett redan stort budgetunderskott ökades.
Det visar inte på att presidenten kan bedöma samhällsekonomiska frågor. I stället är det tecken på hur maktens dagordning i USA nu domineras av att olika lobby- och högergrupper får igenom ensidiga önskelistor – även för att gynna fossil energi, kan det tilläggas.
För sådana kortsiktiga egna fördelar är en del, både hållningslösa affärsmän och konservativa politiker, beredda att godta Trumps person och utnyttja hans politiska metoder.