Skillnader i levnadsstandard kan minska och öka samtidigt. Förändringar drar åt olika håll. I stort kan de ta ut varandra, men ur någon viss vinkel kan det ändå se ut på andra sätt.
Just så är det i SCB:s årliga studie av inkomstfördelningen, som kom i förra veckan och som Aftonbladet gjorde stort nummer av i förra veckan på nyhetsplats. Helheten i spridningen av inkomster, eller klyftornas storlek, beräknas med ett statistiskt mått som har ett knöligt namn. Men det har en intressant egenskap, det är helhetsbilden som visas. Gini-koefficient kallas det. Ju högre den är, desto större klyftor.
2006-07, de sista åren då politik före maktskiftet satte bilden var måttet 0,53 för de samlade inkomsterna, omfördelande bidrag oräknade. 2012 var klyftorna aningen mindre, 0,52.
Bidrag och andra inkomstöverföringar minskar ju skillnaderna avsevärt. Snittet för 2006-07 var 0,32 för hela disponibla inkomsten. År 2012 var det, ja faktiskt, 0,32. Mycket lågt internationellt sett. Så gott som oförändrat trots allt tal om "de ökande klyftorna". Från slutet av 90-talet till 2006 ökade däremot standardskillnaderna, totalt sett.
Det som förstås är mer aptitligt för Aftonbladet och olika vredesodlande kanslier är att den andel av de vuxna som har disponibel inkomst lägre än 60 procent av medianvärdet har blivit större, några få procentenheter, och det i alla åldrar, under och över 65. När BNP trots finanskris och lågkonjunktur ökat, reallöner utvecklats väl och inkomstskatt för arbete sänkts har disponibla inkomster stigit. Andra har inte haft samma standardutveckling.
Utan att själv verkligen bli fattigare kan man ändå få större avstånd till medelinkomsttagaren. För sådan relativ "fattigdom" finns ett EU-mått, som SCB också räknar fram.
Här finns ju en bit som är politik och avsiktlig. Jobbskatteavdrag har gjort det mer lönande att arbeta. Skillnaden mot bidragsinkomst, liksom pensionsinkomst, är större.
Men talet om "fattigpensionärer" är ändå starkt missvisande. Ingen pensionär har blivit fattig för att äldrevårdspersonalen eller sjuksköterskan fått mer pengar efter skatt för att jobba. Skyddsnäten mot att verkligen leva i fattigdom är, just för pensionärer, fyrdubbla: garantipension, bostadstillägg, särskilt bostadstillägg och ytterst äldreförsörjningsstöd. De ser till att, efter skatt och rimlig hyra, har en ensamstående låginkomstpensionär ändå minst 5 353 kronor i månaden för övriga utgifter. Det skyddsnätet nämns förstås inte i Aftonbladet. I pensionärskansliers kravlistor brukar det behandlas som mörklagd statshemlighet.
Sjukvård och pensioner ska inte bara finnas i dag. Vad de kan bli i framtiden beror på hur arbete lönar sig och på hur ekonomin kan utvecklas. Budskapet i Aftonbladet skulle kosta en del miljarder, höjd grundpension nu men sämre utbyte av att arbeta, till skada för framtida välfärd.
Det som främst krävs från riksnivån i SPF och andra sådana förbund är inte heller detta, utan diverse ändringar av pensionssystemet. Så att de välbeställda pensionärerna i dag ska få mer, medan dagens unga får lägre pensioner när de blir äldre.