Förenkling kan tyvärr vara en väg till rubriker. Men den här förenklingen är riskabel. Det som avgör hur vården blir för patienterna och vad den kostar är inte kvoter för privat – landsting – kommun.
Däremot har de ekonomiska spelreglerna inom vården väldig betydelse. De kan stimulera till att ge patienter vård eller till att mota iväg dem till någon annan. De kan få kliniker och mottagningar att vara effektiva och servicesinnade. De kan också få dem att vara långsamma, bygga upp köer eller hålla besvärliga patienter borta.
Rätt ekonomiska styrmedel fungerar med både en landstingsägd och en privat husläkarmottagning. Det som kan bli fel, med höga kostnader men för lite utfört arbete, kan också bli fel med såväl offentligt som privat ägande.
Möjligheterna att få fler privata entreprenörer är inte utnyttjade. Det finns till exempel mer utrymme för det i den kommunala äldrevården.
Men det är skillnad på vård och vård. En del kan styras med ersättningssystem som håller tillbaka kostnader och stimulerar till snabb vård och god service. Tandvården styrs med tandvårdsförsäkringen. Primärvårdens kvalitet hänger på landstingets resursfördelningsmodeller. Om de utformas rätt ska de medverka till att vård ges på rätt nivå – och så att den avlastar både sjukhusen och sjukförsäkringen.
Däremot är det närmast omöjligt att på något bra sätt privatisera det yttersta vårdansvaret, att ta hand om komplicerade, allvarliga och sällsynta sjukdomar, tung psykiatri och högspecialiserad vård.
En schablonprocent kan låta läcker för en del producentintressen. Men för patienter och för skattebetalare är det viktigaste att vården har ekonomiska spelregler som får den att göra rätt: Vård efter behov, hushållning med pengarna, rätt använd arbetstid samt hjälp och inte stjälp till sjukförsäkringen.
Enligt Dagens Nyheter står Hatt, Lööf och Jonsson alla bakom 50-procentsförenklingen. Tydligen är mer än en kandidat lite väl Timbromässig.