Det var minst sagt rörigt i riksdagens EU-nämnd om Sveriges linje på slutrakan inför detta EU-toppmöte.
EU-nämnden är vanligen ett viktigt organ i riksdagen. Regeringen behöver ha nämnden bakom sig i bud och uppgörelser inom EU. Den här gången tycktes regeringens båda partier vara oense sinsemellan. Detta medförde efter viss förvirring att Stefan Löfven åkte till toppmötet med uppdraget hemifrån att i huvudsak stödja EU-kommissionen med att lägga fram alliansregeringens bud.
När det hela sedan blev klart växlade tydligen majoriteterna. Regeringen hade SD med sig i nämnden, men i praktiken också de fyra borgerliga, som dock lade ned rösterna. V var nu reservanter.
Det blev en påminnelse till om att den nuvarande och den förra regeringens partier borde försöka bli bättre på att jämka sig sammanöver blockgränsen i flera slags frågor, och inte minst i EU-nämnden.
Men trots att klimatpolitiken som sakfråga är en av de viktigaste hade det som utspelades i EU-nämnden den här gången inte någon riktigt stor betydelse. Det hade inte varit möjligt att få igenom ett högre procenttal än de 40 som nu sattes upp som den minskning av klimatstörande utsläpp EU ska uppnå eller överträffa. Kompromissen med Polen och andra hade skett även om Sverige dragit mer åt ett annat håll.
Av större betydelse är att ett EU-bud inte avgör hur FN-förhandlingarna slutar – och ännu mindre vad som i realiteten sker globalt. EU kommer i framtiden att stå för en ganska liten del av global klimatpåverkan. Det blir mer betydelsefullt hur EU med diplomati, teknik och på andra sätt kan medverka till att en rad andra viktiga aktörer, som USA och Kina, kan förena sig till praktisk handling.
Bud om högre procenttal kan ingå i en tävlan om att det ska se bra ut på hemmaplan. Men att högre EU-bud drar andra länder med sig är mindre troligt. Procentsatserna omvandlas inte till verkliga resultat om man inte åstadkommer mycket mer av teknisk förändring, mer verksam energibeskattning och mycket mer konkreta handlingsprogram anpassade till olika länders situation och nuvarande grad av energislöseri.
Detta gäller också inom EU. Där har det tidigare visat sig hur lite procentmål kan betyda när somliga tar dem på allvar och andra inte. Efter Kyotoavtalet fastställdes åtaganden för varje land i EU om hur mycket utsläppen skulle sänkas respektive hur mycket de som mest skulle tillåtas öka.
Sverige skaffade sig då ett ökningsmål, den röda och gröna avsikten på den tiden var ju att bränna naturgas för att kunna lägga ned Barsebäcksreaktorerna. När resultaten stämdes av 2007 hade dock Sverige i stället uppnått en minskning. Men en lång rad EU-länder struntade helt enkelt i vad de skrivit på. Holland, Österrike och Italien, som alla åtagit sig minskningar gjorde tvärtom och lät sina koldioxidutsläpp öka. Portugal och – allra värst – Spanien skulle få öka sina utsläpp för att utvecklas men höll sig inte inom ramen utan överskred den med tiotals procentenheter.
Det här bör kommas ihåg, både inom EU och i större internationella sammanhang . Det konkreta innehållet i politiken, och en handfast, odiplomatisk uppföljning, är av avgörande betydelse om vackra procenttal inte ska bli luft.
Det handlar också om att hålla vad man lovat och att inte fuska. Hur obekvämt den än kan vara att påminna andra länder om detta så är det ändå viktigt.