En människas ålder förändras genom livet skriver regeringen i förslaget om skärpt förbud mot åldersdiskriminering. Det är svårt att invända mot. Men vissa saker är oföränderliga: behovet av mat, kläder, bostad och vård, av vänner, umgänge, förströelse och bekräftelse, av att få känna sig betydelsefull, att bli rättvist behandlad och få erkännande för sin kunskap och kompetens. Men många äldre personer känner sig utanför och orättvist behandlade i olika sammanhang på grund av sin ålder.
Därför är det bra att regeringen, med integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i spetsen, vill täppa till de luckor i diskrimineringslagen som möjliggör en del obefogad särbehandling av äldre personer. Ullenhag berättade själv om en 80-årig kvinna som inte fått teckna mobilabonnemang för att hon var så gammal.
Från och med nästa år ska det bli förbjudet att neka någon att köpa en vara, delta i demonstration eller offentligt möte, vägra hyra ut en bostad, eller förvägra en operation bara med hänvisning till personens höga ålder.
Det är lite märkligt – både att det ska behövas en sådan lag och att den inte redan finns. Det borde vara självklart att man inte får utsätta äldre personer för negativ särbehandling om det inte finns en rimlig anledning.
Undantagen till lagskärpningen är generellt formulerade. Det är tydligt att lagförslaget framför allt syftar till att förändra attityder. Många som ännu inte upplevt att bli gamla behöver påminnas om att ålder inte är skäl nog för att räkna bort människor, varken som kunder, som vänner, som medarbetare, som väljare eller som medmänniskor.
Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det viktigt med ändrade attityder både kring eget och andras åldrande. Faktum är att vi blir äldre och äldre. Alltfler av dagens unga kommer att få uppleva sin hundraårsdag. I det perspektivet är det inte det minsta uppseendeväckande att statsminister Fredrik Reinfeldt för några månader sedan nämnde att det är oundvikligt med en kraftigt höjd pensionsålder.
Även om inte alla kan jobba till sin 75-årsdag, är det nödvändigt att vi ställer om samhället så att det blir möjligt. Omskolning och karriärbyte efter 50 ska inte betraktas som excentrisk lyx utan som ett sätt att kunna arbeta längre.
För exempelvis en amerikan måste den svenska utsorteringen av personer över 65 år framstå som alldeles vansinnig. I USA finns det gott om silverrävar på universiteten, i näringslivet och i politiken. Och det kloka och lönsamma borde ju vara att ta tillvara äldre personers erfarenhet och ackumulerade kompetens, i stället för att nästan automatiskt placera dem på undantag efter fyllda 65 eller 67.
Men allt börjar med attityder. Och här kan lagstiftning såväl som förebilder spela stor roll. Barbro Westerholm (FP), en politisk veteran och riksdagsledamot, som kommer till Eskilstuna på måndag för att berätta om sin mångåriga kamp för HBT-rättigheter, är ett sådant exempel.
65 år är ingen gudagiven gräns varefter engagemang och kompetens försvinner.