Under lång tid före valet lovade Mona Sahlin i så gott som vartenda tal och i nästan varje tv-, tidnings- eller radioframträdande att aldrig någonsin samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon ignorerade i stort sett frågorna om hur det rent praktiskt skulle genomföras om Socialdemokraterna hamnade i opposition. Partiet förlorade valet och nu har vi parlamentariskt facit.
I onsdags förlorade regeringen en viktig omröstning i riksdagen. Den planerade försäljningen av aktier i flera statliga företag stoppades av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Det är inte första gången som den samlade oppositionen omdirigerar regeringens linje. Den hittills mest minnesvärda omröstningen ägde rum den 9 december, då oppositionen tvingade regeringskansliet att skära ner sin budget med flera hundra miljoner kronor.
Det finns sakliga invändningar mot båda besluten. Men det mest iögonfallande är ändå att Socialdemokraterna inte låtsas om Sahlins löfte utan i sällskap av Sverigedemokraterna sätter käppar i hjulet för regeringen och i somliga frågor tillsammans styr politiken åt ett annat håll.
Den parlamentariska situationen är sådan att Socialdemokraterna noga bör överväga i vilka frågor det är värt att med stöd av Sverigedemokraterna fälla regeringens politik. Men det är nog så, som till exempel Thomas Östros framhållit, att Socialdemokraterna måste ha möjlighet att rösta på sin egen politik. Alltså inte i varje omröstning behöva försäkra sig om att Sverigedemokraterna inte röstar med dem. Det var just därför som Mona Sahlins mantra i valrörelsen om att aldrig någonsin, aldrig någonstans samarbeta med SD, var så enfaldigt, vilket också påpekades. Men nu sa hon det, och motsades inte av några andra ledande socialdemokrater.
Det vore därför på sin plats att Socialdemokraterna nu förhöll sig till Sahlins löfte och kanske erkände att det var illa genomtänkt och alltför svårt att infria. Alternativt, förstås, gjorde sig lite större besvär att försöka leva upp till det.