Samarbetet mellan allianspartierna blir alltså lösare under resten av mandatperioden. Det är bra. Som regeringsprojekt var Alliansen logisk. Den drevs av politisk samsyn och ett förändringsuppdrag. Efter åtta regeringsår är läget ett annat. En lång reformagenda är avbockad och trovärdigheten i att fyra borgerliga partier kan regera tillsammans är starkt etablerad.
Samtidigt framträder problemen med ett så tätt samarbete. Frågor som förenar lyfts fram medan det som skiljer, men som samtidigt utgör partiernas särart, tonas ner. Sådan likriktning av i grunden rätt olika partier kan bidra till att låsa politiken utefter konstlade konfliktlinjer – det som S är för är Alliansen emot, och omvänt – minska den politiska förnyelsen och kanske rent av förinta ett eller ett par borgerliga partier.
Oppositionstiden är tillfälle till politisk profilering. Det bör utnyttjas.
I går tog allianspartierna ett steg i den riktningen. Men det är ett litet steg, för litet.
Beslutet att framöver gå fram med separata budgetmotioner hängde i luften. Att varje oppositionsparti var för sig berättar vad det vill i den ekonomiska politiken är det minsta någon kan begära. Men i övrigt visade de fyra partierna att de låter maktperspektivet stå i vägen för sakpolitiken, för det som är bäst för Sverige.
Allianspartierna tvingar regeringen att även framöver vara beroende av Vänsterpartiet i sin ekonomiska politik. Enligt decemberöverenskommelsen ska statens budget antas av den största partikonstellationen. Frågan är bara hur en partikonstellation ska definieras. Är det 1) de partier som har möjlighet att bilda regering eller utgöra regeringsunderlag eller är det 2) den grupp partier som väljer att samverka om budgeten vid ett visst givet tillfälle?
Om den första definitionen gäller måste partikonstellationen S, MP och V samarbeta för att allianspartierna ska vara bundna av decemberöverenskommelsen. Enligt den andra definitionen blir Alliansen en partikonstellation bara om den lägger fram gemensam budgetmotion och skriver gemensam reservation i finansutskottet. I annat fall blir regeringen, partikonstellationen S och MP, störst och behöver inte Vänsterpartiet.
Decemberöverenskommelsen sätter spelreglerna. Den gör det möjligt att regera Sverige i dagens parlamentariska läge. Men tolkningen i den nämnda delen är ytterst en värderingsfråga. Vill allianspartierna att den ekonomiska politiken ska vara mer mittenorienterad och ligga Alliansen så nära som möjligt, eller vill de placera regeringen i famnen på Vänsterpartiet?
Alliansen ser ut att ha valt det senare. Syftet förefaller vara att just tvinga S och MP till en mer vänsterinriktad politik i förhoppning att den straffas av väljarna 2018. Under tiden fram till dess får Sverige leva med en mindre välståndsskapande politik än vad som hade varit möjligt. Det är dock inget som Alliansen säger i klartext. I stället reducerar man det till en princip- och formfråga i decemberöverenskommelsen.
Vad vill då Stefan Löfven? Om han inte önskar ge Jonas Sjöstedt ett avgörande inflytande över den ekonomiska politiken borde han syna Alliansens kort. Avser de borgerliga partierna driva fram regeringskris om inte Vänsterpartiet får vara med och besluta om Sveriges budget? Det vore intressant att se Anna Kinberg Batra, Annie Lööf, Jan Björklund och Ebba Busch Thor försvara den hållningen i en debatt.