Det står bortom tvivel att underhållet av järnvägen har varit eftersatt. Om det vittnar förra årets rapporter från Trafikverket och från Per Unckel, landshövding i Stockholm, som utredde järnvägens krisberedskap efter kaoset vintern 2009-2010.
Extraanslaget till vägar är inget som den ansvariga myndigheten Trafikverket har begärt. Men generaldirektör Gunnar Malm säger till TT att pengarna ändå kommer väl till pass eftersom de två senaste vintrarna har slitit hårt på vägarna.
Tidpunkten för satsningen är inte heller fel. I en tid då tillväxten mattas av bidrar de extra medlen till att hålla den svenska ekonomin igång.
Oppositionen borde alltså nicka bifall, kan man tycka. Så icke. Det är för sent, det är för lite och så behövs det ytterligare andra åtgärder, är budskapet från Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Som vanligt med andra ord.
Särskilt Miljöpartiets agerande är egendomligt. Satsningar på infrastruktur var en av tre punkter i partiets kravlista till regeringen (de övriga två var upprustning av bostäder och mer pengar till skolan). Dessförinnan begärde MP att jobbskatteavdraget skulle slopas – vilket i praktiken redan har skett. Därtill talar mycket för att regeringen kommer att föreslå en sänkning av restaurangmomsen, vilket Miljöpartiet också vill.
Men i stället för att möta regeringen halvvägs tycks MP mest leta efter sätt att stänga dörren till ett sådant samarbete. Partiet fortsätter kritisera regeringspolitiken och ställer nya krav.
Åsa Romson säger till TT förutom det klassiska ”för lite”, att det är för mycket pengar till väg i förhållande till järnväg – trots att järnvägsunderhållet står för 72 procent av extraanslaget.
Karin Svensson Smith (MP), transport- och klimatansvarig i partistyrelsen, skriver samtidigt i ett inlägg på Newsmill att budgetsamarbete förutsätter att regeringen gör satsningar på höghastighetståg, inför kilometerskatt på lastbilar samt slopar Förbifart Stockholm.
Miljöpartisterna fortsätter alltså att förhandla offentligt, tar utan att ge något tillbaka och trissar upp kraven varje gång de säger samarbete med regeringen. Det är möjligt att någon avancerad taktisk kalkyl ligger bakom. Signalen utåt är dock att Miljöpartiet inte vill, inte orkar och inte bör ses som en konstruktiv politisk aktör när Sverige behöver sådana som bäst.