Ledare: Ämbetsmän äger inte politiken

En minister är en del av regeringen, och regeringen är beroende av riksdagens förtroende. Bestämmer sig en majoritet av riksdagen för att en regering eller ett enskilt statsråd ska gå så får de gå. Detta kallas parlamentarism, det är en av grundlagens grundbultar.
Därmed är det också något annat som inte gäller. Det behöver påpekas efter en rad av inslag i radions ekosändningar, riktade mot statsrådet Gunilla Carlsson (M), som på UD har ansvar för biståndsfrågorna.
En minister, exempelvis biståndsministern, sitter inte i kraft av ämbetsmännens förtroende. Tjänstemännen på departementen är underordnade, inte överordnade, i förhållande till regeringen.
Ämbetsmännen äger inte politiken. Ministrar är inte gäster utifrån som ska ha ämbetsmännens förtroende. Byråkrater ska tvärtom veta sin plats. De ska inte tro att de äger den makt som är riksdagens, och regeringens i kraft av riksdagens förtroende.
Det har krånglat på den del av UD där Gunilla Carlsson har det politiska ansvaret. I vart fall krånglade det 2012. Det hölls ett slags konferens med högre tjänstemän inom avdelningen om rutiner och arbetsformer, och den hade föregåtts av en studie från statens egna organisationskonsulter i Statskontoret och av ett antal intervjuer som utfördes av en privat konsultfirma.
Den senare levererade för drygt 300 000 kronor några sidor fluffigt konsultspråk, som dög för att ta betalt men inte gör det möjligt för utomstående att tränga bakom dimmorna. Det framgick i alla fall att i några intervjuer hade ett antal ämbetsmän inte haft förtroende för statsrådets medarbetare och politiska ledning. Ett fåtal meningar om detta har SR:s Ekoredaktion gjort ett mycket stort nummer av, och med kraft utmålat Gunilla Carlsson som inte bara inkompetent utan dessutom klåfingrig i att vilja påverka.
Det framgår också, fast Ekoredaktionen nämnt det ytterst kortfattat, att några av Gunilla Carlssons närmaste medarbetare uppgett att departementets politiska ledning inte kan lita på departementstjänstemännen.
Något Ekot tyckt att lyssnarna inte behövde höra är att statsrådets medarbetare ”upplevde sig få lägga oändligt mycket tid på att rätta undermåliga PM och underlag”.
En del saker har inte fungerat så bra, det kan man förstå trots konsultprosan. Hur mycket av slitningarna mellan tjänstemän av olika slag som beror på rent administrativa brister är oklart.
Att det som hänt beror på ”biståndsministerns sätt att leda arbetet”, vilket är den linje Ekot driver, är en slutsats som inte går att dra från det papper Ekot viftar med.
Det enda riktigt säkra är att Ekot totalt blundat för möjligheten att det även kan vara fråga om en oförmåga från ämbetsmän att finna sig i att den regering som har sin grund i riksdagen faktiskt har en annan politik än den enskilda tjänstemän och UD:s ingrodda vanor skulle tala för.