Efter två veckors förhandlingar klubbades under lördagskvällen ett globalt klimatavtal igenom i Paris. De slutgiltiga formuleringarna blev, som så ofta i FN-sammanhang, relativt urvattnade och i avgörande stycken otydliga. Ändå innehåller avtalet viktiga punkter.
Inför Parismötet hade 185 länder i nationella klimatplaner fått ange egna utsläppsminskningsmål. Om samtliga dessa planer följs beräknas uppvärmningen bli 2,7 – 3 grader, jämfört med förindustriell tid. Detta är således en bra bit över det tvågradersmål inom vilket klimatförändringarna, enligt forskningen, fortfarande är hanterbara.
Något oväntat nådde en formulering om att 1,5 grader bör eftersträvas som maxgräns för uppvärmningen hela vägen till sluttexten i Paris. Även om två grader kvarstår som huvudmål, betyder det en skärpning av målbilden.
Frågan är ändå om detta är värt någonting, i och med att konkreta mål för i vilken takt utsläppsminskningarna ska ske lyser med sin frånvaro i det slutgiltiga avtalet.
James Hansen, professor vid institutionen för miljöstudier vid Columbia University och före detta chef inom klimatforskning vid NASA, är minst sagt skeptisk. I brittiska dagstidningen The Guardian likställer han avtalet med bedrägeri och säger: "Så länge som fossila bränslen framstår som de billigaste bränslena kommer det att fortsätta eldas med dem."
Hansens ord om avtalet är väl hårda, men han har en viktig poäng i fråga om fossila bränslen. Sådana står fortfarande för över 80 procent av världens energiförbrukning.
Det är tydligt att världens länder, med hjälp av sina skattesystem, måste sätta ett högre pris på utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser för att snabbare kunna driva fram ny teknik och bättre hushållning.
Ett land där en sådan utveckling verkligen skulle behövas är Kina, som i dag står för 30 procent av de globala koldioxidutsläppen. Cirka 65 procent av Kinas totala energikonsumtion utgörs av kolkraft och 2013 passerade Kina EU i koldioxidutsläpp per invånare.
Ett europeiskt exempel på det stora behovet av koldioxidskatter finns i Tyskland, där man efter kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 tog det beklagliga beslutet att avveckla kärnkraften, samtidigt som man höll fast vid sitt beroende av den smutsiga kolkraften. Att Tyskland är så välvilligt mot kolkraften bidrar dessutom till att pressa ner elpriserna och göra investeringar i koldioxidneutral energi mindre lönsamma.
Allt är ändå inte nattsvart ur klimatperspektiv. Gröna energislag, såsom solenergi, blir allt billigare och teknikutvecklingen går snabbt. Utsläppsjättar som Kina och USA visar ett allt större intresse för klimatfrågan. Det finns siffror som antyder att Kina redan kan ha nått sin utsläppstopp och att kurvan börjat vända nedåt.
En viktig punkt i klimatavtalet från Paris är att ländernas frivilliga mål ska utvärderas 2018 och därefter vart femte år. Det skapar kontinuitet och möjligheter till skärpta målsättningar, vartefter insikten om att nuvarande ambitionsnivå alls inte räcker på allvar sjunker in.