Socialdemokraternas ekonomiska politik under Stefan Löfven har kännetecknats av främst två saker: Försiktighet med klara ställningstaganden och en ovilja till strid med regeringen över ett brett fält. Socialdemokraterna har i stället kritiserat ett fåtal reformer som har ifrågasatts långt utanför rödgröna kretsar, även på denna ledarsida. Det gäller framför allt den halverade restaurangmomsen och de sänkta sociala avgifterna vid anställning av unga.
Men det ledande oppositionspartiet har inte lyxen att under ett eller två år fila på sin ekonomiska politik. Efter inledande smekmånad i offentligheten kommer frågor om vilket som är Socialdemokraternas tydliga alternativ. Sådana är politikens spelregler och så ska det vara.
Ett första prov är svaret på regeringens vårproposition. Partimotionen läggs fram senast på onsdag men redan i går presenterade den ekonomisk-politiska talespersonen Magdalena Andersson (S) en del i den. Det handlar om en satsning på studier och praktik för unga. Prislappen är två miljarder och ska betalas med höjning av den nedsatta arbetsgivaravgiften för unga.
Åtgärderna och finansieringen är det inget fel på. Men det är inte jobbreformen med stor bokstav som kunnat väntas efter den socialdemokratiska kritiken av regeringens passivitet.
De sänkta sociala avgifterna kostar statskassan 16 miljarder. Det återstår att se om Socialdemokraterna vill ta bort hela nedsättningen på en gång – vilket vore en kostnadschock för många arbetsgivare – och vad de återstående 14 miljarderna i sådana fall ska användas till.
Och så förvanskade Magdalena Andersson viktiga siffror. Antalet heltidsstuderande har minskat från 142 000 till 87 000 mellan 2006 och 2010, hävdade hon och hänvisade till Skolverket. Men det är fel. Sedan 2009 använder Skolverket en annan beräkningsmetod av antalet heltider i vuxenstudier, eftersom den gamla överskattade antalet distansstuderande.
Socialdemokraterna blandar nu det gamla och nya beräkningssättet, vilket får det att se ut som en kraftig minskning från 2009 – krisåret.
Om man däremot konsekvent använder den nya mätmetoden blir antalet 100 000 år 2006 och minskningen till och med 2010 blir därmed 13 000, inte 56 000 som Socialdemokraterna hävdar. Skolverket har en sådan tabell men Magdalena Andersson valde att använda en annan, egensnickrad och felaktig.
Det finns fler problem med Socialdemokraternas berättelse. Komvux byggdes ut kraftigt under 90-talskrisen med särskilda statsbidrag, främst Kunskapslyftet.
Sedan slutet av 1990-talet har dock vuxenutbildningens storlek minskat. Förbättrad arbetsmarknad är en förklaring, men även när arbetslösheten steg mellan 2001 och 2005 minskade antalet vuxenstuderande, med den socialdemokratiska regeringens goda minne. Antalet elever fortsatte sedan minska efter regeringsskiftet till mer normala nivåer för att utökas från 2009 när den senaste krisen slog till.
Man kan förstås ha åsikten att vuxenutbildningen nu borde byggas ut snabbare med hjälp av större statliga pengatillskott. Men det är ohederligt att bortse från långsiktiga trender, arbetsmarknadens utveckling och den tillfälliga satsningen på 90-talet som mer än fördubblade antalet vuxengymnasister.
Om Magdalena Andersson fortsätter slarva på det här sättet får Anders Borg en lättare match än han borde.