Ledare: Aningslösheten är det största hotet

–Den stora faran för svenskt vidkommande är att vi är så aningslösa, så vi tror att något liknande terrordåd aldrig skulle kunna hända på svensk mark.

Orden tillhör Per Örtenwall, traumakirurg och beredskapsläkare i Göteborg i en intervju i Sveriges Radio. Han är medförfattare till Socialstyrelsens nya rapport som ger ett svenskt perspektiv på den norska krishanteringen under förra sommarens terrorattentat.
Även den svenska krisberedskapen analyseras, och det finns mycket som kan och bör bli bättre. Strukturer måste förtydligas, byråkrati avskaffas och sjukvårdspersonal vidareutbildas. Sverige saknar även en hel del operativa möjligheter som vårt grannland har till sitt förfogande.

Endast Stockholm och Göteborg har i dag ambulanser och akutbilar med läkare, och då endast under kontorstid. Med välutbildade sjuksköterskor är detta i sig inget problem, men vid en nationell krissituation med många dödligt sårade riskerar det liv. I Norge finns elva helikopterbaser för fem miljoner människor, medan det i Sverige med nio miljoner invånare endast finns åtta civila ambulanshelikoptrar. Det saknas ett nationellt heltäckande system för ambulanshelikoptrar, och läkare används inte per automatik vid insatserna.

Landstingen bestämmer själva om de vill ha en ambulanshelikopter eller inte, och det är inte svårbegripligt att en sådan dyr men vid behov nödvändig verksamhet inte alltid är högprioriterad. Vid insatsen i Utöya kunde den nationella samverkan ordna fram sex stycken helikoptrar, med läkare. En lika omfattande insats i Sverige är en omöjlighet. Både Försvarsmaktens och Sjöfartsverkets helikoptrar saknar beredskap för sjukvårdsverksamhet.

Rapporten pekar också på behovet av mer utbildning för att höja svensk sjukvårdspersonals kompetens inom traumasjukvård och psykosocialt stöd i akutfas. Kommuner och myndigheter behöver också öka sin samordning och öva mer.
Norges historia som ockuperat land förpliktigar. Krisberedskap är en inställningsfråga som grundas i smärtsamma erfarenheter. Det skulle vara förödande om det krävs en svensk katastrof likt den i Utöya för att insikten ska väckas om de förändringar som behöver göras: kortare beslutsgångar, större effektivitet, avskaffad byråkrati, ökad beredskap med fler övningar , högre kompetens och tillräcklig bemanning. Alla insatser måste också kunna fungera efter kontorstider och under semester eller helgperioder. Den minsta operativa bemanningen, både personal och utrustning, ska räcka så att den klarar mycket svåra situationer på tidigt stadium.

”Man trodde aldrig att nåt sånt här skulle kunna hända i Sverige” är en fras som upprepats efter morden på Olof Palme och Anna Lindh och i samband med terrordådet i Stockholm av Taimour Abdulwahab. Det var lätt att inte tänka på konsekvenserna för att dådet misslyckades. En effektiv beredskap är inte enbart en resursfråga. Sverige har ställts inför nationella kriser förr, och kommer förr eller senare möta svåra kriser igen.

Då kan vi inte hävda att vi inget anade. Aningslöshet är här liksom i många andra sammanhang något självvalt. Den norska upplevelsen är alldeles för dyrköpt för att vi inte ska ta den till oss.