Det låter nästan som om Downs syndrom vore en sjukdom som likt polio och smittkoppor kan utrotas genom vaccinering. Men här rör det sig om att upptäcka och abortera foster som bär på den specifika kromosomavvikelsen. I Danmark erbjuds sedan 2004 alla gravida kvinnor fosterdiagnostik som visar om fostret med stor sannolikhet har Downs syndrom. Därför föds det i dag bara några tiotal sådana barn varje år.
Många har reagerat på detta, också socialminister Göran Hägglund som inte vill ha ett samhälle där bara perfekta människoexemplar får födas. I Sverige har utvecklingen inte nått så långt som i Danmark. Prov och screening erbjuds inte lika frikostigt, och variationen mellan olika landsting är stor. Landstinget Sörmland hör av ekonomiska skäl till de mer restriktiva landstingen.
Men det finns ingen principiell skillnad mellan hur vården hanterar denna fråga i Danmark och Sverige. Här är det först och främst kvinnor över 35 som erbjuds mer omfattande fosterdiagnostik, just eftersom risken med Downs syndrom ökar markant med kvinnans ålder. Och som resultat föds det också väldigt få barn med Downs syndrom av dessa, lite äldre mödrar.
Det är i stället bland yngre kvinnor som de flesta svenska Downs syndrom-barnen föds, ofta för att kvinnorna inte genomgått tester där barnets kromosomavvikelse upptäckts. I just det här fallet handlar det alltså inte om att Sverige skulle vara lite mer tolerant och acceptera olikheter i högre grad.
Det finns ingen anledning att moralisera över eller spekulera kring skälen till enskilda föräldrars beslut. Det är säkert många gånger ett svårt beslut att välja om man ska fullfölja en graviditet med ett barn med Downs syndrom, eller avsluta graviditeten.
Däremot kan vi slå fast att alla barn ska välkomnas av samhället även i framtiden, och att vi ska underlätta för föräldrar som väljer att få barn som diagnostiserats med kromosomavvikelser. Det måste, som de senaste decennierna, också i fortsättningen finnas avlastningsinstitutioner, gruppboenden, arbetstillfällen och fritidssysselsättningar särskilt anpassade efter människor med begåvningshandikapp.
Göran Hägglunds universallösning på alla etiska dilemman – att samtala mer om saken – passar faktiskt rätt väl just här. Hur bemöts föräldrar som fått barn med Downs syndrom? Hur ser vi på människor som inte placerar sig särskilt högt på IQ-skalan? Visst ryms även de i vårt samhälle?