Det är inte bara pengarna det handlar om i Vattenfall. Flera tiotal miljarder är mycket pengar, och expansionen in i fossilkraft på kontinenten kommer att påverka Vattenfalls förmåga att lämna utdelning till statskassan under rätt många år framåt.
Det blir ett något hårdare skattetryck eller ett hårdare tryck på att genomföra besparingar.
Notan som den förra företagsledningen i Vattenfall har lämnat efter sig är en dyrbar historia.
Men företagsförvärven på kontinenten hade inte varit en riktig politik om bara de kunnat göras utan de förluster som nu uppstått.
De svenskägda, statliga brunkolskraftverken och Nuonförvärvet i Holland blev en konsekvens av både en missriktad inställning till vad statliga företag kan användas till och en missriktad inställning till energipolitiken i våra sydliga grannländer.
Det hela förvärrades sedan av den olycksaliga kombinationen av svag ägarstyrning från två olika regeringars sida och en mycket stark och expansionsinriktad företagsledning.
Under sådana förhållanden kan det bli ett bakvänt förhållande mellan företag och statsmakt.
Det blir företagsledningen som har staten som en resurs till stöd för expansionen, och inte staten som har företaget som en resurs för att sköta vissa mycket angelägna uppgifter som inte så lätt kan lämnas åt marknaden.
Så blev det i Vattenfall, och även i Telia. I båda fallen har det – alltför sent tyvärr – slutat med att direktörer fått gå och med att den statliga ägarstyrningen blivit stramare och mer närgången, utan att för den skull överta styrelses och VD:s uppgifter.
Förändringen har skett under den ombildade Reinfeldtregeringen efter 2010, och den nuvarande ansvarige ministern Peter Norman har gjort en hel del nytta med sin sakkunskap från att ha jobbat åt staten i bland annat en av AP-fonderna.
Men det som hänt i Vattenfall – eller i Telia – är ingen nödvändig eller ens sannolik följd av statligt företagsägande som sådant.
Det är ett villospår att, som gjorts från flera håll, se Vattenfalls tyska och holländska fossilaktiviteter som argument för eller emot statsägda företag i största allmänhet.
Kärnpunkten är i stället att det i Vattenfall skett exceptionella felbeslut som borde varit otänkbara av inte minst miljö- och energipolitiska skäl, och som borde ha stoppats av de regeringar som fick höra vad Vattenfalls ledning var ute efter.
Det politiska ansvaret för att Vattenfalls ledning inte hejdades när den ville lägga en massa miljarder i det holländska fossilgasbolaget Nuon ligger entydigt på Reinfeldtregeringen i dess första skepnad, med Maud Olofsson (C) som ansvarig för energipolitik och för Vattenfall.
De ekonomiska rådgivarna var oense, men förluster av den art det senare blev var det nog ingen som förutsåg.
Men det avgörande felet begicks tidigare, när allians-regeringen fick Vattenfalls socialdemokratiskt godkända fossileldningsstrategi på halsen och inte såg till att snabbt klargöra att detta inte fick fortsätta.
Bakom detta låg en serie av liknande medgivanden från regeringen Persson och olika S-ministrar som möjliggjorde inköpet av jättestora koleldade kraftverk och tillhörande brunkolsdagbrott.
Följden blev att Vattenfall gjordes till redskap för främst den tyska, inte den svenska, energipolitiken.
Däremot satt de svenska, inte de tyska, skatte- betalarna med risken.
På liknande sätt fick senare de svenska skattebetalarna ta över en risk från delar av den holländska offentliga sektorn, där Nuon tidigare hade sina ägare.
Nu vet vi en del om vad det kostade.