Att det som skedde granskas i Konstitutionsutskottet (KU) är givet, men hur kommer granskningen i vår att läggas upp.
Maud Olofsson, tidigare näringsminister, väntar sig uppenbarligen att bli orättvist och ensidigt behandlad av majoriteten. Den kan tänkas få den numera kända sammansättningen med S och SD ihop, stödda av V och, i det här fallet Peter Eriksson (MP) som utskottets ordförande.
Till TT säger sig Maud Olofsson ha "extremt lågt" förtroende för KU. Hon menar att Vattenfallsfrågan nu blivit så politiserad att ingen tror att granskningen får en konstitutionell inriktning. Till bakgrunden hör att i hennes annars föga uppseendeväckande memoarbok finns ett synnerligen skarpt angrepp på dels Vattenfalls tidigare styrelseordförande Dag Klackenberg, UD-tjänsteman och senare direktör för Svensk Handel, dels tidigare KU-ordföranden Berit Andnor (S). Klackenberg var enligt Olofsson inkompetent, ovillig till samarbete mellan bolaget och ägaren och därtill en lögnare, som talade osanning inför KU, vilket ordföranden Andnor inte tog avstånd från.
Men inte bara den förhistorien förklarar Olofssons hårda ord om KU. Ska utskottet urskilja vad i Vattenfalls affärer som kan vara grund för kritik så behöver det hålla isär olika orsaker till de förluster som uppstått. De prisrörelser som kom när stenkol blev billigare – och då länderna på kontinenten inte svarade med punktskattehöjningar – var mycket svåra att förutse vid Nuonköpet 2009. Förlusternas stora omfattning kan Maud Olofsson därför knappast lastas för. Ett politiskt ansvar ligger på dem som sköter energipolitiken i inte minst Tyskland. Detta kommer dagens opposition i den svenska riksdagen ytterst ogärna att säga högt.
Däremot var det ett avgörande fel av alliansregeringen att den tillät att Vattenfalls socialdemokratiskt godkända fossileldningsstrategi i grannländer fick fortsätta. Men ska oppositionen komma med kritik där tvingas den kritisera regeringen Perssons klartecken, som möjliggjorde inköpet av jättestora koleldade kraftverk och tillhörande brunkolsdagbrott.
Det går att jämföra med den s.k. Saudiaffären, där högst intressanta frågor om ämbetsmannavälde kontra parlamentariskt ansvar skymtade, men där varje djupgående bedömning av sådana verkliga problem hade handlat mycket om regeringen Persson och verkställigheten av det S-, M- och C-märkta avtal med Saudi-Arabien som innehöll även samarbete inom vapenindustriområdet
KU-granskningen missade där huvudfrågor, blev inriktad efter upplägget hos radions Ekoredaktion och utmynnade till sist i ett betänkande utan större värde.
Det måste inte bli så. I ett mycket stort antal ärenden har KU under årens lopp skiljt viktigt från oviktigt, avfärdat taktik- och publicitetsmotiverade anmälningar som haft tunn substans och – ofta enhälligt – ställt skåp på plats i frågor av vikt för framtiden. Dessvärre har nuvarande ordförande Peter Eriksson (MP) ofta varit alltför intresserad av att prata yvigt i tidiga lägen, och haft mindre fallenhet för att vårda kvaliteten i KU:s granskningsinsatser.
Maud Olofssons farhågor för att bli mer hårt behandlad är hon förtjänar är inte grundlösa.