Ledare: Är detta Folkpartiets nästa partiledare?

Islam är den del av det svenska samhället och det ska vi vara stolta över.
Är det så att somaliska föräldrar gjort bedömningen att de inte vågar släppa sina barn till skolan, och de uppfattar att de utsatts för hatbrott och rasism, då är det brottsoffren som har rätt att beskriva den verklighet man upplever.

Den grundläggande frågeställningen är vad människor som kommer till vårt land kan bidra med. Jag är lite bekymrad över en debatt där man förutsätter att människor ska fastna i ett bidragsberoende. Det får inte vara utgångspunkten för politiken.
Tre sentida uttalanden från integrationsminister Erik Ullenhag (FP) om ett Sverige öppet för alla religioner, en tillrättavisning av kommunalrådet som försökte tona ner rasismen vid trakasserierna i Forserum och några ord på vägen efter regeringens extraanslag till kommunerna för introduktion av invandrare från Somalia.

Jan Björklunds val att i regeringen flytta integrationsfrågorna från Nyamko Sabuni till det nya statsrådet har blivit ett lyckokast. Sabuni angrep ofta mångkultur och religiösa avvikare. Hon kastade fram egendomliga förslag som obligatoriska gynekologiska undersökningar av skolflickor med rötter i vissa länder, och hävdade rent allmänt majoritetskulturens överhöghet. Det gav näring åt många fördomar och flyttade fokus i integrationsdebatten från arbetsmarknads- till kulturfrågor, från systemfelen till ett sökande efter karaktärsfel i hela invandrargrupper.

Erik Ullenhag har satt en ny ton i integrationsdebatten. Han talar om arbetsmarknad, sviktar inte i stödet till det mångkulturella samhället och markerar mot fördomar. Integrationsdebatten handlar nu mer om jobb och mindre om kultur, mer om praktiska frågor som utbildning och jobbmatchning och mindre om halvteoretiska resonemang kring nationell och kulturell identitet.
Även Folkpartiets politik och framtoning i dessa frågor förändras. FP har nu flyttat en bra bit från den plats där partiet var under Lars Leijonborgs sista år på posten. En del kantigheter finns kvar. Dit hör kravet att den som får etableringsersättning ska flytta till erbjudet arbete, så som det presenterades av Erik Ullenhag på DN Debatt i går. I sak är det odramatiskt.

Samma krav finns på den som får a-kassa. Men att lyfta fram detta bland huvudpunkterna i insatserna för bättre integration sänder en konstig signal. Det är knappast så att nyanlända tackar nej till en mängd jobb de erbjuds på annan ort.
Men vinklingar som denna hör ändå till undantagen hos Ullenhag, och politiken sammantaget är fjärran från Lars Leijonborgs och Mauricio Rojas högerpopulism.

Erik Ullenhag har också stärkt sin position som en av de främsta kandidaterna att ta över partiledarposten efter Jan Björklund. En annan är Europaminister Birgitta Ohlsson som hör hemma på partiets vänsterkant och är pålitlig i frågor som rör invandring och kulturmöten. Den organiserade svenska liberalismen kunde ha varit i sämre läge.