Flyktingsituationen sätter press på kommuner. Många kommunpolitiker reagerar därefter. De riktar kraven uppåt, mot regering och riksdag. Vissa tappar behärskningen och fäller hårda ord.
Mycket av frustrationen är förståelig. Många kommuner klarar plötsligt inte av att erbjuda den kvalitet som förväntas av dem. Rikspolitiker förstår i sin tur inte alltid sina kollegor i kommunerna.
Men när olika offentliga aktörer väl har lättat på trycket, bör de arbeta för att göra det bästa av situationen – samarbeta med varandra och med civilsamhället, sänka kvalitetskraven.
Studier i svenska behöver inte bedrivas i skolmiljö utan kan arrangeras exempelvis av studieförbund i studiecirklar, eller som annan typ av språkträning med hjälp av frivilliga.
Asylsökande kan, i väntan på bättre boendealternativ, bo överallt där det finns rinnande vatten och tak över huvudet.
I en Ipsos-mätning i september svarade 31 procent av de tillfrågade att de skulle vilja låta en flykting från Syrien bo en tid i deras hem, utan ersättning. Sådana arrangemang är mycket påfrestande och den andel svenskar som verkligen är beredda till detta är sannolikt betydligt lägre. Men även med ett mycket stort bortfall skulle det ge flera tiotusentals boendeplatser. Det gäller bara att hitta smidigare samarbetsformer på området mellan stat/kommun och medborgare.
Och det borde inte vara tal om annat än att nyanlända ska stå längst fram i kön till kommunägda lägenheter.
Vikten av gemensamt ansvarstagande har dock inte sjunkit in hos alla kommunpolitiker. Vissa ser sina kommuner som små bubblor där helt andra förhållningssätt gäller. Göran Dahlström (S), kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm, är notorisk i det avseendet.
– Jag kommer att hålla emot och inte stå först i kön att ta emot flyktingar, säger han i gårdagens Katrineholms-Kuriren.
När han uppmanas förklara hur han tänker "hålla emot" svarar Dahlström att han kommer att kräva att andra kommuner ställer upp först. Sedan gör han en utläggning om brist på boende i Katrineholm och avslutar med människor nog inte skulle uppskatta om kommunen höjer skatten av det här skälet.
Problemet är att Dahlström har resonerat så åtminstone under 15 års tid, även vid tidpunkter då flyktingmottagandet var ojämförligt mer lätthanterligt. År 2000 ville han ha ett tvåårigt flyktingstopp i kommunen samt säga nej till ett asylboende. 2010, lagom till valrörelsen, såg Dahlström till att Katrineholm sa upp avtalet med Migrationsverket om mottagande av flyktingar som har fått uppehållstillstånd.
Det var under samma valrörelse som Dahlström ville jaga ut några campande romer från kommunen. Romerna visade sig vara franska medborgare som turistade i Sverige.
Under den förra mandatperioden tog staten på sig mer av det ekonomiska ansvaret för de nyanländas första tid i Sverige. Det satte inga spår i Göran Dahlströms retorik. Han höll fast vid spåret att invandringen är för dyr för kommunerna och att debattklimatet gör att man "inte får" prata om ämnet.
På senare tid har betydligt fler nyanlända kommit till grannkommunen Vingåker, i förhållande till invånarantalet. Men från det kommunhuset hörs inget dahlströmskt ylande.
Dahlström har däremot hittat sin politiska nisch och står fast där. Invandrarna är alltid för många och alltid för dyra för Katrineholms kommun, oavsett hur många de faktiskt är och vem som står för kostnaderna. Det som händer i världen och i Sverige i övrigt angår inte Dahlström. Hans främsta uppgift, som han ser den, är att skydda sina kommuninvånare, de av "rätt" ursprung, från denna verklighet.
Det är bra att komma ihåg att det finns även sådana ledande kommunpolitiker i Sverige, när man diskuterar vad kommunerna kan och inte kan göra i hanteringen av flyktingsituationen.