Årskullar är olika stora. Utbildningspolitik och studieval för årtionden sedan var ibland felriktade. Följden på arbetsmarknaden är överskott på en del håll, personalbrist på andra.
Bland annat i grundskola och i vuxenutbildning behövs en tid framåt mer personal när nya invånare ska öka sina kunskaper och kunna göra nytta på en växande svensk arbetsmarknad. Erfarna personer som är 65 och mer, är ofta mycket skickliga och kan göra viktiga insatser, på del- eller heltid. De kan få anpassningen att gå smidigare, klara av arbetstoppar och hålla ställningarna tills fler yngre hinner öka sin kompetens med utbildning och yrkeserfarenhet.
Nya pensionssystemet från 90-talet ger då rätt slags drivkraft. Även arbete efter 65 ger inbetalda premier och bättre pension senare. Men det som drar åt rätt håll motverkas en del av en åtgärd åt motsatt håll. När erfarna äldre medarbetare behövs så väl i flera yrken sker en skattehöjning, lagd på arbetsgivaren eller egenföretagaren, för just personer över 65 som arbetar.
Det kan se oplanerat, ogenomtänkt ut. Så är det också. Åtgärden är inte uttänkt för att underlätta för skolan eller förbättra personaltillgången. Tvärtom har man för att få ihop budgeten skakat fram pengar till att betala en skattelättnad för personer över 65, fast inte för att de arbetar utan tvärtom. Eftersom man lovat till pensionärsorganisationer såg man (som en liten överraskning efter valet) till att låta pensionärer betala för det. Det kortsiktigt fingerfärdiga motverkar nu sådant som även de flesta i regeringen nog egentligen anser behövs.
Det är så det kan gå när påträngande, högljudda intresseorganisationer vill ha bättre villkor för att inte arbeta – eller för att inte använda kapital på ett samhällsekonomiskt effektivt sätt. Försvagningen av stimulanserna för att arbeta en tid efter 65 är bara ett litet exempel – större finns.
Personer med god ekonomi överbeskattas för arbetsinsatser och företagande. I gengäld gynnas de starkt på kapitalsidan när bostadslånens fulla avdragsrätt inte motsvaras av annat än en ytterst låg beskattning av värdet att utnyttja bostadens kapitalvärde för att bo.
Skattesystemet är inte så stimulerande för förnyelse och investeringar i produktionen, som det behöver vara för ett välfärdslands tillväxt och för balans mellan generationerna. Det gynnar gamla pengar men missgynnar nya pengar.
Alla de här frågorna hänger ihop. Men agitation från enögda gruppintressen leder lätt till att skattedebatt och skattesystem faller sönder i delfrågor, så att arbete, investeringar och annat som bär upp välfärden missgynnas. Det skulle behövas mer gemensamma tag, tvärs över blockgränsen, för att neutralisera de mer närsynta gruppintressena och skapa en ökad rörlighet och en ekonomi där fler får jobb – och där realinkomster och god fördelningspolitik främjas.
Då behövs en känsla för stegvisa, genomtänkta och rättvisemässigt balanserade reformer. Dt behövs blick för sammanhang och systematik. Det duger inte att först i åratal veva på som om flera miljoner i kapital i ett belånat hus inte alls motsvarades av något årligt värde av att använda huset att bo i. För att sedan, med lika stor ensidighet, slå om i motsatsen och – senast i Ekot och Kaliber i P1 nu i helgen – veva på som om man bara kunde höja skatten med många miljarder genom att maximera ränteavdrag på bostadslån, men inte andra lån, till endast 10000 kronor, varefter det biter hårdare när räntorna stiger.
I skattesystemet behöver arbete få bättre villkor. Men likabehandling och symmetri behöver också återupprättas bättre, och det både i arbets- och i kapitalbeskattningen.