Att LO:s kansliradikaler vill höja skatter mer och på andra sätt än vad den socialdemokratiska ledningen vill visa väljarna är allt annat än en nyhet. Det belyser förstås svårigheterna i det vägval som Stefan Löfven och hans närmaste krets försöker att inte tala högt om före september. Socialdemokraterna har mycket starka skäl att försöka knyta an till alliansregeringens politik på flera viktiga områden. Det gäller bland annat i de frågor där regeringen Reinfeldt har byggt vidare på de reformer som pågått sedan omkring 1990. Genom flera regeringars insatser har dessa reformer räddat Sverige från det slags ekonomiska moras och den allvarliga välfärdskris som en rad länder söderut i Europa dragit på sig.
I skattepolitiken skulle både allianspartier och socialdemokrater ha mycket goda skäl att försöka bygga vidare på de principer som den stora skattereformen 1990-91 vilade på. Det blir i så fall en skattepolitik med starka liberala drag, alltså med lägre skattesatser på arbete och företagande, men på breda skattebaser med mindre av undantag och särregler. Det på senare år starkt förbättrade samarbetet mellan OECD-länderna för att dränera skatteparadis och motverka skatteflykt har här varit till klar hjälp.
Det har dock i Sverige lagts mycket kraft på att från olika håll förneka och blockera det gemensamma intresse som borde finnas för en bredare skattereform.
Lösryckta enskildheter i det senaste utspelet från LO-kansliet kan vara värda att diskutera, men i stället för att underlätta en bredare uppgörelse går kansliradikalerna ännu en gång in för att försvåra en sådan och främja just den allians som skulle kunna vara sämst för jobb och välfärd, nämligen med V och MP. Att det kan pågå på det sättet, trots att partiordföranden (S) är hämtad från Metall, har att göra med den ständiga splittringen inom LO. Mot Metall står en rad förbund som när de är mer vänster egentligen är framför allt motståndare till Metalls grepp om en lönepolitik anpassad till Sveriges konkurrenskraft på exportmarknaderna.
Centralt är i alla fall att de skattehöjningar som framför allt bör undvikas är de som många på vänsterkanten allra helst vill ha, nämligen höjd inkomstskatt på arbete och höjd bolagsskattesats.