De var tisdagens ämne i skolpolitiken. Regeringen lämnade mer besked om de nya pengar till skolan som tas in genom skattehöjningar och besparingar som kommer att redovisas i vårbudgeten, inför beslut i höst om budget för 2015.
Det handlade om lågstadie- och speciallärare. Grundskolan ska ju bli tioårig, och förskoleklassen ersättas av nya årskurs 1. Vidare ska grundskolornas lärarresurser stärkas med ett riktat statsbidrag på två miljarder, som får användas enbart för lågstadiets kvalitet. Båda delarna kräver utbildning av fler grundlärare med inriktning på de första årskurserna. Intagningen till denna del av lärarutbildningen ökas med ungefär 40 procent, från den nivå på 1300 som uppnåtts för 2013-14. Legitimerade förskollärare ska också få fortbilda sig ett år, inte minst i att lära barn läsa.
Inget parti kan väntas ta risken att yrka avslag. Men förslagen hade inte varit möjliga ifall inte riksdagen 2010 hade godkänt Jan Björklunds linje om den kraftigt reformerade lärarutbildningen. Den innebär bland annat att den målinriktade utbildningen för att lära barn läsa och räkna återinförts, i stället för den mindre specialiserade utbildningen för fler årskurser.
På den grunden bygger det som kan genomföras de närmaste åren. Men 2010 var det minsann ingen enighet. Då hände något som dagens opposition helst döljer bakom ridåer av runda summor om satsningar och nyanställningar. De tre dåvarande oppositionspartierna S, MP och V röstade nej till den förstärkta och mer specialiserade lärarutbildningen, inte till små delfrågor utan till kärnan i hela reformen.
Från den utskottsminoritet som ville stoppa lärarutbildningsreformen finns ett personsamband till dagens opposition som inte är oväsentligt. I utskottet 2010 satt Mikael Damberg (S), som i dag är så nära partiledare hos S som man just nu kan komma utan att heta Löfven i efternamn. Han är strategen framför andra bakom den uppläggning där oppositionen vill försöka framstå som mer generös mot skola och vård än regeringen, genom begränsade men ofta upprepade påståenden om påslag och anställningar.
Varför behövde den tydligt målinriktade lågstadielärarutbildningen återinföras? Varför behövde även den kvalificerade speciallärarutbildningen återinföras, något som beslutades 2008? Därför att de hade avskaffats, med riksdagsbeslut i första fallet 1985 och i det andra 1988. Detta är känsligt inom regeringen. Dåvarande C-ledningen – långt före Lööfs tid – hjälpte Socialdemokraterna med felsteget 1985 och gjorde frågan totalblockerad under Bildtregeringen.
Det var en lång process att grundlägga grundskolans försvagning. När den byggs upp igen behöver steg tas efter steg, och det ena steget möjliggöra nästa, och lågstadiet är grunden för allt som kommer därefter. Inte bara resurser utan också kvalitet och kompetens behöver förstärkas. Besluten 2010, som S, MP och V var så enigt och ihärdigt emot, gör nu att personalsatsningen i lågstadiet och den tioåriga grundskolan blivit möjliga, även om det senare kommer att ta flera år att genomföra.
Satsningar är lätta att tala om, men det behövs också finansiering. Regeringens, med avskaffat P-försäkringsavdrag och annat, är inte så bekväm. Men det Damberg (S) i höstas lade på skolan kom i mycket från ett nej till ett jobbskatteavdrag de nu ändå ska ha kvar. Och MP:s yvigare löften kommer i hög grad ur trafikskattehöjningar som det är otänkbart att S skulle gå med på.