Attentat som det i Boston väcker ilska och uppmärksamhet. Det är riktigt båda delarna. Våldsdåd mot ett idrottsarrangemang för att skada slumpvis förbipasserande allmänhet är en nedrig form av brottslighet, oavsett vilka de verkliga eller påstådda motiven är.
Men det skulle ju inte vara bättre med illdåd som mer målmedvetet inriktades mot demokratin och det öppna samhället, som i Norge.
De våldsideologier där attentat och andra grova brott är tillåtna och lovvärda medel är alltid oacceptabla, oavsett var på politiska eller andra skalor gärningsmän och organisatörer finns.
De är dessutom farliga på fler sätt än själva attentaten.Någon gång kan de inspirera förvirrade personer eller dem som drivs av osorterat samhällshat.
Men framför allt brukar de höra ihop med ideologier och organisationer som föraktar demokratin och för det mesta vill att statsmakten ska vara en totalitär förtryckarstat.
Att det läggs arbete på att förebygga attentat och spana på och lagföra terrorister är efter mycket som hänt ofrånkomligt. Men uppmärksamheten kring attentat med spektakulära mål kan också leda både tanken och säkerhetsprioriteringarna fel.
Senaste årsrapporten från Säkerhetspolisen kom i förrgår och var onödigt fattig på detaljer och präglad av diplomatiska hänsyn. Det hade undvikits att nämna fler än ett ytterst litet antal regeringar och organisationer.
Men rapporten påminner ändå om att det finns annat än terror och attentat att hålla ögonen på. Det är inte heller någon James Bond-aktivitet det handlar om utan mycket mer jordnära saker.
Diktaturers underrättelsetjänster spanar på och hotar människor som fått en fristad här, eller sökt asyl och riskerar förföljelse eller död om de skickas till- baka.
Säkerhetspolisen är överdrivet diskret med vilka länder det gäller, men att Iran har en aktiv underrättelsetjänst i Sverige riktad mot bland annat flyktingar och regimmotståndare är det inget tvivel om.
Det gör det ännu mer oroväckande när Migrationsverk och domstolar gång på gång tar lätt på riskerna för en del av de iranier som anslutit sig till kristna församlingar och ibland även offentligt framträtt med kritik av regimen.
Även massförstörelsevapen och försök att kringgå sanktioner kräver stor uppmärksamhet, och här är Säpo inte så hänsynsfull utan pekar tydligt ut att det i hög grad handlar om Iran och dess kärnvapen- program.
Det har varit brottmål och dom nyligen, som gällde just export på smygvägar och med Irans kärnvapenprogram som anledning till försöket att dölja den verkliga köparen.
Man måste alltså ha klart för sig att risken för terrordåd och andra attentat av mer eller mindre extremistiska personer bara är en av de hotbilder ett land som Sverige behöver ha beredskap och underrättelseverksamhet för att motverka.
Motionslopp blir inte riskabla i allmänhet för att detta hände i Boston.
Uppmärksamheten på extrema ligor och organisationer får inte leda till att man bortser från att förtryckarstater har mycket större resurser än terrorligor och att de kan agera mot Sverige, och det även med privatpersoner, företag eller andra länder som mål.
Säkerhetspoliser är inga James Bond-typer. Det möter i stället hotbilder som diktaturers spionage och hot mot flyktingar och försök att från svenska företag komma över teknik och apprater som kan användas i kärnnvapenprogram.
FOTO: FRANCOIS DUHAMEL, AP / SCANPIX