Dess historia går tillbaka åtminstone till kejsar Napoleon III i Frankrike. Även i denna långa och osköna historia hör söndagens planerade grekiska folkomröstning hemma – genomdriven av en regering av yttervänster och ytterhöger, med understöd i den frågan av nynazisterna.
Väljarna ställs inför ja eller nej till ett förhandlingsbud från Greklands europeiska långivare. Men frågan Grekland verkligen står inför vill regeringen Tsipras inte ställa, och vågar väl inte heller.
Vill väljarna ta följderna om Grekland, som är så konkursmässigt och gjort sig så djupt misstrott att det inte kan låna någonting på marknaden, nu slår spelet över ända?
När regeringen inte har några euro kvar att betala med kan den väntas trycka ett slags nödmynt, eller kuponger, som den betalar pensioner och löner med, och även tar emot som skatteinbetalning. En sådan nödvaluta skulle innebära en jättedevalvering. Den skulle falla väldigt i kurs mot alla utländska valutor, och ge en sänkning av reallöner och pensioners köpkraft – en åtstramning av stora mått, alltså det som populistregeringen i Aten påstått sig vilja förhindra.
Detta är bara en av de obekväma saker som det tycks vara svårt att nämna vid dess rätta namn, inte bara i Grekland utan på fler håll i Europa – och i beskrivningen här i Sverige av den grekiska krisen.
Ett land som vill vara ett välfärdssamhälle måste grunda det på en produktivitet, en konkurrenskraft, en arbetsamhet och en ärlighet som räcker till för att bära upp välfärden. Grekland är inte så helt unikt, utan det allra tydligaste av många exempel på det som är många slags populisters vanebeteende – att länder försöker bevilja sig mer levnadsstandard och gruppförmåner, fast det brister i produktivitet och i flera andra av välfärdens ekonomiska förutsättningar.
Ett sådant land kan komma tillbaka till en snabb tillväxt, men med lägre reallöner och ett expanderande näringsliv. Men det är inte den vägen den grekiska regeringen vill gå, och knappast heller vad den skulle kunna klara om den försökte. Dramatiskt fördjupad social kris, sönderfall på olika sätt och säkerhetspolitiska lavinrisker är mer troliga om krisen går mot sin tragiska fullbordan.
Följderna skulle bli inte bara dyra utan farliga. Det är därför andra EU-och euroländer varit beredda att låta flödet av hundratals miljarder kronor till Grekland fortsätta länge, även efter skuldnedskrivningen 2012. Det är därför också troligt att det finns en vilja att ekonomiskt hjälpa Grekland även efter folkomröstning och annat, om det bara finns en regering som i slutändan är beredd att samarbeta för reformer och konkurrenskraft.
Till viljan att trots allt inte låta grekerna få ta hela priset för landets vanstyre finns ännu en anledning: Det är inte bara Greklands fel.
De som gav Grekland så mycket lån fram till 2009 borde sett efter bättre, och förtjänar att förlora de miljarder de inte borde lånat ut. Långivarna, EU och särskilt euroländerna borde på ett tidigare stadium ha gjort klart för Grekland att reformer, hushållning och ärlighet måste till, och att det annars inte skulle bli några pengar.
Utrymmet för Grekland att handla oansvarigt var en del av det lättsinne och det bristande förutseende som lade grunden till bankkriser och statsfinansiella kriser i en rad europeiska länder. Detta har Europa fått betala dyrt, inte bara till Grekland, och inte bara ekonomiskt.