Ska en person som inte kan ta sig ur ett narkotikamissbruk ha rätt att skydda sig mot smitta? Det är vad frågan om sprutbyte kokar ner till.
Ändå finns verksamheten enbart i Malmö och Lund – de har bedrivit den ”på försök” sedan 1980-talet – trots att sprutbyten sedan 2006 är tillåtna i hela landet. Ett skäl till tveksamheten är de hårda krav som omger sprutbytet. Det ska vara en del av en bredare verksamhet riktad till missbrukare med hälsorådgivning, motiverande samtal och en öppen dörr till behandling för drogfrihet.
Inte alla kommuner och landsting orkar göra sådan uppryckning av sin behandlingsapparat riktad mot narkomaner.
På många håll har kommunerna och landstingen nog så svårt att komma överens om ansvarsfördelning (pengar) och vårdfilosofi, utan att föra in ett nytt inslag som sprutbyten.
Sedan finns det ett motstånd av mer ideologiskt slag. Många i politiken och vården ogillar tanken att förse narkomaner med verktyg för droganvändning.
På senare tid har dock detta motstånd luckrats upp. De tunga hälsomyndigheterna Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Statens folkhälsoinstitut tog för ett par år sedan tydligt ställning för sprutbytet. I Stockholm har såväl en majoritet i landstinget som i Stockholms stads fullmäktige röstat för att dra igång en försöksverksamhet.
Och det rör sig i samma riktning på fler håll i landet. Landstinget Sörmland beslutade för ett år sedan att införa ett sprutbytesprogram, om det finns ett intresse hos kommunerna. Det visade sig vara begränsat på tjänstemannanivå varför landstinget nu har vänt sig till politikerna i kommunerna. De som ligger närmast till hands är Eskilstuna, Katrineholm och Nyköping. Det är länets tre största kommuner med sjukhus som också har beroendecentrum där kommunerna och landstinget tillsammans arbetar med vård av missbrukare.
Kommunpolitikerna borde säga ja till sprutbytet. Den tveksamhet som många känner inför att lämna ut sprutor till narkomaner går att förstå på ett mänskligt plan. Men en regelmoralism som bortser från de praktiska konsekvenserna leder lätt fel. Folkhälsopolitiken måste bygga på kunskap och beprövad erfarenhet.
Här finns det gott om stöd för att sprutbyte minskar smittspridning utan att ge negativa konsekvenser i form av droganvändning. Världshälsoorganisationen WHO har sponsrat en genomgång, presenterad 2004, av drygt 40 vetenskapliga studier av sprutbytesprogram.
Man konstaterar att det finns övertygande bevis att tillhandahållande av sterila injektionsverktyg ger betydande minskning av hiv-spridningen. Samtidigt finns inga övertygande bevis om att sprutbytesprogram gör att fler dras in i missbruket, upprätthåller missbruket under längre tid eller ökar frekvensen av droganvändningen.
Socialstyrelsen har granskat fler studier, bland annat i Finland, och kommit fram till samma slutsatser.
Sprutbyte skyddar mot smitta och skadar inte. Därför bör det användas som ett verktyg i folkhälsoarbetet. Rensad från fördomar och psykologiska låsningar är frågan just så enkel.