Den svenska opinionen om ett Natomedlemskap har svängt till förmån för försvarsalliansen. Det nya, aggressiva Ryssland leder allt fler till slutsatsen att svensk försvarsförmåga byggs bäst tillsammans med andra. I måndags efterlyste Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra en färdplan för en svensk medlemsansökan i Nato under nästa mandatperiod.
Men det finns talföra motståndare till detta. Två av dem presenterade sina argument på gårdagens DN Debatt. Linus Hagström och Tom Lundborg, båda forskare vid Försvarshögskolan, menar att ett svenskt medlemskap i Nato skulle öka riskerna i vår region och göra Sverige mindre tryggt.
Det hela bygger på tanken att ett Nato som även omfattar Sverige skulle upplevas som ett hot av Ryssland. De drar paralleller till kriget i Ukraina och refererar till Chicagoprofessorn John Mearsheimer som driver tesen att kriget är västs fel. "När väst plötsligt börjar trampa i Rysslands bakgård och försöker alliera sig med ett land av Ukrainas strategiska betydelse bör det inte komma som någon överraskning att landet svarar aggressivt", skriver de.
Hagström och Lundborg menar att Sovjetunionens upplösning har skapat en identitetskris i Ryssland. När så Nato och EU har "strött salt i såren" genom att utvidgas österut har Ryssland blivit kränkt av att inte erkännas som en stormakt "och försöker troligen bevisa att den visst är en stormakt".
Med andra ord: Backa undan. Provocera inte. Såra inte ryska (statsledningens) känslor.
Denna tes är inte helt ovanlig. Den uttrycks med viss regelbundenhet i de mest respekterade forum i väst. Problemet är att den är omoralisk och rent faktamässigt felaktig.
Det är inte Nato som har tvingat in de tidigare kommuniststaterna i Europa. I stället är det dessa länders demokratiskt valda ledningar som med stöd av en stark inhemsk opinion valt att gå med i försvarsalliansen.
Samma process ägde rum vid EU:s utvidgning. Den har det ryska ledarskapet fram till nyligen heller inte haft några invändningar mot. Tvärtom var Kreml länge noga med att understryka skillnaden mellan Nato och EU i det avseendet.
Utsikten att Ukraina skulle skriva på ett associationsavtal med EU och därmed inte bli medlem i den ryskdominerade tullunionen gjorde att Ryssland utsatte Ukraina för hård press på hösten 2013. Det fick Ukrainas president Viktor Janukovitj att i sista stund backa ur undertecknandet av avtalet, vilket utlöste Majdan-protesterna. Janukovitj försök att kväsa dem med våld ledde till hans avsättning. Det skapade i sin tur ett maktvakuum i delar av Ukraina och gav Kreml möjlighet att rycka åt sig Krim och utlösa kriget i Donbass.
Men ingen av dem som i dag driver Ryssland-känner-sig-inringat-tesen varnade på hösten 2013 för att EU-avtalet kunde leda till något ens i närheten av det vi ser i dag. Helt enkelt eftersom det inte var avtalet som sådant utan maktskiftet i Ukraina som fick Putin att skicka in militären.
Sant är att det i Ryssland finns en sorts posttraumatisk stress efter förlusten av Kalla kriget och Sovjetunionens upplösning. Men den aggressiva nationalismen och expansionismen är en produkt av Putinstyret, dess sökande efter legitimitet och en mission.
Doktrinen aktiverades efter Putins framfuskade återkomst till presidentposten 2012. Ökad inhemsk repression, militarism och utpekande av yttre fiender blev regimens svar på Putins tilltagande impopularitet.
Samtidigt står det klart att Putin är opportunistisk när han gör sina drag. Han hugger när han ser svaghet och förvirring men backar när han möter motstånd. Motståndet har levererats i form av sanktioner och ukrainsk motståndsvilja.
Trovärdig militär avskräckning hos andra länder fungerar på samma sätt, vilket betyder att Sverige inte kan fortsätta vara ett säkerhetspolitiskt vakuum i det viktiga Östersjöområdet. Vi måste stärka vår försvarsförmåga samt kunna ge och ta emot militärt stöd från våra grannar. Nato är formatet för detta.