Bilden av en skola på dekis förstärks av att var tionde elev säger sig vara rädd att gå till skolan ibland. När sju av tio skolor brister i sitt arbete mot nätmobbning är det inte så förvånande. Skolorna får kritik av Skolinspektionen för att de varken jobbar förebyggande eller har planer för hur de ska agera när de får reda på att nätkränkningar förekommer.
Det låter bekant. Det var ungefär likadant innan skolorna ålades att ha en antimobbningsplan. Nu har de flesta skolor en sådan men inte alla använder den. Många skolor viftar undan problemet. Ofta heter det att "på vår skola förekommer ingen mobbning". Det vore inte förvånande om sättet att förhålla sig till nätkränkningar är snarlik.
Elza Dunkels, lektor vid Umeå universitet, har på Skolverkets uppdrag kartlagt nätmobbningen. Hon skulle gärna se att det skapades ett helt nytt skolämne där elever så tidigt som möjligt får lära sig internetvett. I skolan når man alla barn och alla skulle få samma "handbok" i hur man beter sig på nätet, både för sin egen säkerhets skull och av hänsyn till andra.
Ett nytt ämne är kanske att ta i. Samtal med barn om hur man beter sig mot varandra måste dock ständigt föras, även i skolan. Kränkningar som läggs ut på nätet försvinner inte. Bilder och nedsättande kommentarer finns kvar och kan dyka upp var som helst och när som helst, även långt efter att de berörda eleverna lämnat skolans värld.
Skolorna är så klart medvetna om problemen. Men Skolinspektionen har upptäckt att de ofta skjuter ifrån sig ansvaret för att lösa dem. Nätmobbning tas inte på allvar eller så läggs skulden på eleverna. Det åtgärder som vidtas för att eleverna ska nå bättre resultat handlar ofta om vad eleven och hemmen ska göra. Vad skolan ska göra missas ofta.
Eleven och hemmen förväntar sig att skolan ska lösa problemen och vice versa. Inte konstigt då att problemen kvarstår.
Förhållningssättet borde vara givet: När det kommer till mobbning har både och hemmet har ansvaret. Båda måste ta det.