Såväl Socialdemokraterna som Miljöpartiet har nu haft sina dagar. Fortfarande är det svårt att förstå hur de ska kunna enas om den regering de båda signalerar att de vill bilda tillsammans.
Gårdagen bjöd i stället på ett utspel från fyrpartiregeringen om trafikinvesteringar i den större skalan. Det nya där var inte att man vill gå vidare med nya banor för snabbare tåg. Det var ju den givna fortsättningen när man begärde och fick riksdagens godkännande av Ostlänken genom östra Sörmland ner till Linköping.
Den principiella nyheten fanns i det finstilta, och är en skattefråga. Allianspartierna utmanar de kommersiella fastighetsintressena, för andra gången på kort tid. Det radikala förslaget om företagsbeskattningen, där ränteavdragen för bolag tas bort och byts mot sänkt skattesats, innebär inte bara att investeringar främjas och att överskuldsättning och skatteflykt motverkas kraftfullt. Medan industrin stärks av förslaget avskaffas den förmånliga ställning som de ofta högbelånade fastighetsbolagen haft.
Till detta kommer nu utredning av infrastrukturskatt på kommersiella fastigheter som gynnas av värdeökning vid större nybyggen av kollektivtrafik. Finland, Holland och Storbritannien är förebilder, och greppet lär mötas av stor ovilja på en del näringslivshåll. Men det är intressant och konstruktivt. En del stationsområden för snabbtåg kan bli tillväxtcentra som kan höja mark- och fastighetspriser inom flera mils radie. Exploateringsavtal för mark direkt invid stationerna kan då knappast räcka för att få in pengar till de omfattande följdinvesteringarna för att bland annat knyta ihop nya järnvägar med regional och lokal trafik.
Företagsbeskattningen är en av de viktigare politiska frågor som är på väg in på den dagordning som väntar efter valet. Så det var ingen uppbygglig syn när både Löfvens och Åkessons taktikmakare i förrgår ryckte loss en del av företagsskattereformen för att kunna skylta med viss finansiering för sin utdelning av pengar i valrörelsen.
En sänkt skattesats i bolagsbeskattningen är det tänkt att vanliga bolag ska betala för genom att räntekostader likställs med utdelning, så att neutralitet uppstår och skuldsättning inte längre gynnas. Men banker och andra i finanssektorn har mer ränteintäkter än ränteutgifter. För att de också ska betala den sänkta skattesatsen på ett likvärdigt sätt föreslås en schablonskatt beräknad från bankernas upplåningsvolym.
Att detta behövs för att göra den för industrin och jobben viktiga reformen likvärdig och genomförbar brydde sig S och SD inte om. Det lyste bara så mycket i ögonen på dem att det fanns ett skatteförslag som gällde banker. Vips gjorde de tabeller och delade ut de pengarna till privatpersoner och kommuner. Det var stilenlig optik inför valrörelsen. Vare sig för S eller SD finns det sammanhang mellan allt det yviga de förespeglar och vad de vill visa av realistisk finansiering. Men det är ju pikant när S, som så gärna vill posera som statsbärande, tar till så enkla dragningar att de hamnar i sällskap med det oseriösa SD.
Det viktigaste är ändå att undvika att det som skett rullar vidare, till att viktiga partier omöjliggör en reform av bolagsskatten genom att förbruka dess intäktssida så att helheten inte kan gå ihop.
Det är ju med investeringar och jobb som en grund för framtida välfärd möjliggörs.